Kärlek vid första ögonkastet

Känslan när vi igår sa hejdå till sjukhuset och packade ner vår lilla älskling i bilstolen, i sina första egna kläder, var helt obeskrivligt häftig. Jag hade trott att jag ville stanna på sjukhuset länge. Men i nåt skede under måndagen var jag ut för att få frisk luft på sjukhusets balkong, och det var då jag upptäckte att det ju fanns en värld kvar där utanför. Bilar körde förbi, solen värme och plötsligt bestämde jag mig. Vi ska hem idag!

Och livet här hemma är alldeles, alldeles underbart. Vår lilla kille äter i mängder, sover nästan jämt och skiter som en häst (hans nya smeknamn  förutom Räkan är Kakkapojken) – och upprepar allt i repeat X antal gånger per dag. När han är vaken passar vi på att gosa och mysa så mycket vi hinner. Amningen var jobbig att få att funka till en början på sjukhuset, men det började gå bättre när vi kom hem och kunde träna avslappnat. Och så mysigt det är med närheten!

Det är ändå inte små rosa moln vi svävar på – kroppen är väldigt sjuk ännu och idag upptäckte jag en konstig trötthet och förvirring som jag antar man kan skylla på amningshjärna.

Men att jag skulle älska en liten människa så här mycket, som jag träffat för bara fyra dagar sedan, det visste jag inte var möjligt. De pigga ögonen som ibland ger ifrån sig ett spontant leende har fångat mig fullständigt och jag vet redan att jag skulle göra vad som helst för att de ögonen ska fortsätta le.

Kärlek kallas det visst!

PS. Min blogg kommer fortsättningsvis vara en blogg med inriktning på träning, så jag tänker inte bli en mammabloggare. Men när man har en sån här underbar guldklimp som allt kretsar kring just nu, så är det svårt att tänka på något annat.