Människomöten på resa – att påverka sin omgivning positivt
En av orsakerna till att jag älskar resa är för allt det nya man ser och upplever, som blir en skön kontrast till den vanliga vardagslunken hemma. Speciellt roligt tycker jag det är med alla människomöten under resan. När man reser med en liten bebis blir det dessutom ännu fler leenden och samtal. Arthur är en sån social bebis som tar ögonkontakt med de flesta i sin väg. Medan jag skottade snö på gården idag reflekterade jag över alla fina människor vi träffade på resan. Alla dessa vänliga ansikten som vi inte skulle ha träffat om vi inte gjort resan.
Här är några personer jag kom att tänka på:
- Den äldre mannen på tågets restaurangvagn. Till en början satt vi tysta mitt emot varandra, men plötsligt hade vi hade en rätt så djup diskussion om psykologi och språk.
- Mamman med barnet framför oss i tåget, som Arthur busade med.
- Mannen som satt bakom oss i tåget och hade fullvuxna egna barn. Han hade en härlig kommentar om att tiden inte går snabbare med barn utan tiden ju går precis lika snabbt som vanligt. Vilket är så sant.
- Det ljuvliga finlandssvenska paret bredvid oss i flyget som lekte med Arthur hela vägen. Jag gav lite tips på sevärdheter i Mallorca. Jag var så glad över att sitta bredvid just dem. Att få hjälp med väskor som ska lyftas upp och ner är jag alltid extra glad över, men att dessutom hamna bredvid någon som uppriktigt är glad över bebissällskap händer verkligen inte ofta.
- Förstås det allra bästa sällskapet framme på destinationen med Linda, Niklas och barnen. Som gav av sig själva och hjälpte trots de riskerade smittas av vår magsjuka. Arthur blev underhållen av barnen och de lekte så bra tillsammans.
- Mamman med 1-åringen som vi träffade på gräsmattan i solen.
- Kvinnan på bussen som erbjöd sig passa Arthur när jag skulle betala.
- Taxichauffören på väg till flyget som var så hjälpsam med allt.
- Mannen bakom mig i kön som hjälpte mig med den struliga bagagevagnen på flygplatsen.
- Paret på väg hem i flyget, som till en början var riktigt motvilligt inställda till Arthur men efter att han sovit nästan hela vägen och skrattat en massa åt dem så mjuknade de till sist också. Jag försöker att inte bry mig när nån är uppriktigt arg över att sitta bredvid mig med bebis, men visst är det svårt att glömma det första intrycket man får. När de ger en den där blicken som säger allt och lite till.
- Det hjälpsamma paret i 70-års åldern på tåget hem som blev underhållna och underhöll Arthur med lekar och bus.
Plus en massa andra människor i allt från butiksbiträden, bussällskap till flygvärdinnor som vi bytt några ord med. Alla dessa män och kvinnor som hjälpt mig med att hålla upp dörrar och lyfta vagnen och fråga om jag behöver hjälp med någonting.
Visst är det häftigt ändå hur många människor man möter under en vecka på resande fot. Jag tänker att alla dessa människor man träffar formar en på ett sätt eller annat – och själv kan man välja att ge ett positivt intryck som kanske lämnar något hos den man möter. Förstås kan man tänka på detta även en helt vanlig vardag hemma.
Hur väljer du att påverka din omgivning idag?