Helsinki City Trail 2015 – 12 km ren glädje!

I lördags sprang jag alltså Helsinki City Trail, vilket är ett terränglöpningslopp som ordnades mitt i centrum av Helsingfors, i centralparken. Man kunde välja mellan att springa 12 eller 21 kilometer, och jag sprang 12. Loppet gick från Svedängen, strax norr om Ring 1, fram till Olympiastadion, där målgången var.

Jag såg loppet som ett träningspass, och inte som en tävling. Jag hade inget behov av att pressa mig till blodsmak i munnen, utan ville njuta av loppet så mycket som möjligt. Jag sprang utan klocka även denna gång, jag ville bara njuta!

 

Starten gick kl 13 och vi susade iväg indelade i tre startgrupper, jag i den mittersta. Jag hamnade lite väl långt bak i starten och fick jobba med att ta mig förbi och framåt när tempot blev lite väl långsamt. Humöret var på topp, och stegen var lätta! Solen sken och jag hade klätt mig perfekt i långa tights och t-skjorta under den tunna jackan. Jag fick hålla tillbaka för att inte springa för snabbt.

 

 

 

Vi gjorde först några kringelkrokar i starten förbi åskådarna, och nästan direkt möttes vi av några riktigt branta backar. Efter 1 kilometer kom den värsta mördarbacken av dem alla. Även om jag gick upp, så blev vaderna stumma av allt klättrande nästan direkt. Här passade jag på att ta en selfie, ungefär 3/4 upp i backen.

 

 

Efter denna backe sprang vi ganska snabbt in i skogen igen, där de egentliga trailspåren började. Och jag blev så nöjd när vi började springa här! Spåren var verkligen fantastiska. Jag hade varit rädd för att loppet skulle gå på tråkiga grusvägar, men här snackade vi verkligen trail! Jag älskade att springa på de ojämna spåren, och njöt så otroligt mycket!

 

 

 

Jag försökte hålla en lite högre fart än jag brukar i skogen – jag menar, det var ju ändå tävling! Eventet hade dragit till sig en riktigt passlig mängd folk. Jag behövde aldrig springa ensam, men det var heller inte för trångt.

 

 

Vid sex kilometer blev det drickkontroll, och efter denna började jag öka lite på takten. Jag kände att jag hade mycket energi i kroppen, men höger vad var lite stel efter rätt så mycket klättring i backar. Ibland sprang vi på grusvägar, då det gick att öka takten lite, och när vi svängde in i skogen igen så drog jag ner på takten igen.

Det gällde att titta efter var man trampade för att inte snubbla på stenarna och rötterna! Jag tror det är därför jag gillar terränglöpning så mycket – man måste hela tiden vara på alerten och det blir aldrig det där tråkiga lunkandet på långa vägar.

 

 

 

 

 

 

Jag sprang och väntade på 10-kilometersskylten när en funktionär plötsligt upplyste mig om att den sista kilometern precis började. Och då fick jag spring i benen! Jag hade ju så mycket energi kvar där i benen som ville ut! När jag sprang på klipporna på bilden ovan, så kunde jag redan höra speakern i Olympiastadion peppa löparna i mål.

 

När jag svängde in på stadion fick jag en riktig energikick. Jag lade i en högre växel, och sprang förbi alla framför mig. Jag t.o.m. dansade medan jag sprang! Vet inte var det slog slint, men i mål kom jag med ett stort leende på läpparna!

 

Jag hade ingen aning om vad klockan var när jag kom i mål, för jag hade inte tittat på den en enda gång utan sprang bara på känsla. Men 1,20 blev tiden. Jag hade haft 1,30 som min övre gräns. När man springer sån här svår terräng går det ju långsammare, så jag var jättenöjd med tiden.

 

 

Men nästa gång – för en nästa gång blir det absolut – då vill jag gärna springa 21 km istället för 12. Jag ska bara träna att hålla upp farten längre sträckor också. Och så får jag nog kanske använda den där pulsklockan ändå så jag inte är så oförskämt pigg när jag kommer i mål!

Men en sak vet jag, och det är att jag kommer att springa flera terränglopp! Det går inte att jämföra med vanliga asfaltslopp, som jag just nu inte har något intresse av alls. Det är som att jämföra en färsk, nygräddad bulle med en som stått i frysen i ett halvår… Som alla andra också säger som börjat springa terräng, så vill man inte springa något annat när man väl blivit fast. Jag älskar verkligen att springa i skogen, och att få springa på färdigt utmärkta slingor tillsammans med andra är så otroligt kul!

Tack Helsinki City Trail för ett superroligt terränglopp!

Nästa år är du väl också med? 

Om du vill hålla dig uppdaterad med terränglopp i Finland så kan du kolla in trailrunning.fi, de finns också på instagram under namnet trailrunning.fi. Tipsa gärna om du vet av andra bra sidor att hålla ögonen på, för jag vill inte missa något!

PS. Är det andra bloggläsare som gillar att springa terräng? Ropa gärna hepp! Jag funderade på att skriva några viktiga saker att tänka på när man springer terräng, men undrade om det finns intresse?