Om att känna sig omtyckt

Jag har oftast inga problem med att känna mig omtyckt, jag är väl så där normalis som är så där lagom snäll och tror jag uppfattas som en såndär “lagom” människa som folk kommer överrens med, för det mesta alltså. Men ibland är det ju skönt att få det bekräftat, att man är omtyckt. Idag var jag på besök till mitt gamla dagis (där jag jobbade i höstas), och där fick de mig minsann att känna mig omtyckt. Barn har verkligen den förmågan när de kommer springande, slänger sig om halsen, fnittrar och frågar var jag varit. Sen när vissa skulle hem blev det lite gråt, så jag fick lova att hälsa på flera gånger. Men känslan alltså, man känner ju sig som världens viktigaste person eller nåt. Verkligen riktigt roligt.

Konstaterade förresten att jag har feber nu igen, så imorgon blir det att uppsöka läkare igen. Ja menar, borde jag inte ha blivit frisk nu ren? Ser halvmaratontiden bli sämre och sämre hela tiden när jag inte kan träna alls. Så till alla friska bloggläsare på väg till träning – ta gärna i lite extra för mig också!