Han som lär mig om livet

– Ska vi gå ut med vagnen efter att vi ätit? frågar jag Arthur när vi sitter och äter lunch vid köksbordet hemma. – Nej, svarar han. – Vad ska vi göra då? undrar jag. – Äta, svarar han, som om det vore den mest självklara sak i världen.

Det är omöjligt att inte leva i nuet när man delar vardagen med en ettåring. Han plockar i sig pestopasta små, små tuggor i taget och är klar ungefär en halvtimme efter att jag själv ätit upp. Ingen brådska alls. När man äter så äter man. Och jag är så tacksam för det han påminner mig om. Jag sitter istället och pratar med honom medan han äter, och njuter av nuet. Tänk att jag är hemma med honom och kan sitta där och prata en halvtimme, den lyxen ändå!

Så sent som i förra blogginlägget skrev jag om hur trött jag var på vintern och hur jag inte kommer att leva i nuet, utan bara försöka få de kalla dagarna att gå snabbt förbi. Jag hade tydligen en riktigt pissig dag i måndags. Jag borde lära mig att inte skriva blogginlägg när jag precis kommit hem från en resa. Kanske allt känns så mycket bättre idag för att:

• Vi har minus fem istället för minus tjugotvå
• Min foglossning blivit så mycket bättre efter att vi kom hem och jag gått mindre
• Jag har sovit tio timmar inatt
• Jag mår oförskämt bra för att vara gravid i den 26:e veckan
• Jag har tränat varje dag den här veckan och planerar fortsätta med det
• Jag fått ärva ett par skidor och ser fram emot att få användning för all snö i vinter
• Vi köpt en ny extrabil och har två bilar igen, så jag och Arthur kan göra vad vi vill på dagarna

Visst är det okej att skriva ut allt det där jobbiga också. Det kan vara skönt att bara få ur sig allt som känns dåligt, när man bara vill spola fram tiden. Alla har ju sina bättre och sämre dagar. Men varför är det så svårt att komma ihåg det under de jobbiga dagarna? Det kommer ju alltid bättre dagar igen. Och så tänker jag att omständigheterna inte påverkar en så mycket som ens egen inställning till den.

Tack, älskade unge, för allt du lär mig om livet!