Sommaren – när man vill bromsa för att fånga allt

Vilka härliga dagar vi har nu, mestadels utomhus från morgon till kväll. Arthur har en ny sandlåda och vill sitta där jämnt. En spade och hink i händerna så är han hur nöjd som helst. Där emellan vill han krypa iväg för att smaka på blåbären som mognat, eller gunga på slacklinen som vi spänt upp mellan två träd. Han håller på lära sig gå nu och tar några små, vingliga steg innan han sätter sig ner och kryper, för det går ändå snabbare.

Vi njuter av att vara hemma en vanlig vardag men varvar dagarna med annat också. Igår åkte vi till stranden med mina kompisar och hade en sån skön eftermiddag ihop. Arthur var nöjd eftersom han hade så mycket sand att leka i och ville också plaska lite i vattenbrynet. När vi blev hungriga beställde vi pizza och åkte hem till oss för att äta.

Och sen, när alla åkt hem igen, så tar vi ett varmt bad i badkaret för att få bort all sand igen. Pyjamas på, godnatt och sen vaknar vi till en ny varm dag som vi startar med god frukost, mera sandlåda och en paddeltur med SUP:en.

Trots att vi har det hur bra som helst så är det nåt som gnager och skaver, och jag tror det är känslan över att jag inte riktigt hinner med. Visst finns trädgården som behöver skötas och diskmaskinen som ska plockas i där i bakhuvudet hela tiden. Men största dilemmat är att jag inte hinner fånga alla fina stunderna i minnet.

Allt händer för snabbt. Dagarna går för snabbt och sommaren går för snabbt. Jonathans semester är i slutet av juli, men hur ska jag göra för att pausa, för att leva i nuet? Med en liten hemma är det full gas från morgon till kväll och det är svårt att hinna pausa.

Visst ska jag försöka stanna upp, andas och njuta mera av de små stunderna. Men kanske får jag också försöka acceptera att livet helt enkelt går snabbt – och de bra dagarna ännu snabbare.