En frusen liten sommarmänniska utmanar vintern

I år har jag tänkt försöka se på vintern med Lorelais ögon. Alla som tittat på Gilmore Girls vet vad jag menar, men jag pratar ju om att älska vintern och tycka den första snön är den bästa tiden på året.

Det kommer knappast att bli lätt, för inombords kommer jag alltid vara en frusen liten sommarmänniska. Men jag ska försöka, för jag tror det här om att trivas i nuet handlar så mycket om ens egen inställning.

Jag tänker så här:  upplevelser som har mycket krångel måste vara extra givande för att det ska löna sig i slutändan. Tänk till exempel att dra på sig en kall våtdräkt en stormig oktoberdag för kitesurfing. Det är hemskt att byta om och att gå ner till stranden, men väl ute på vattnet får jag ut så mycket av kitingen att det är värt krånglet. Jämför med att gå en promenad en varm sommarkväll. Det kräver inget krångel alls och fast det bara skulle bli lite givande i sinnet är det ändå värt det.

Men kanske man kan göra vintern givande, trots krånglet med skor, mössor och våta sockor, om man bara titta efter noga vad som gömmer sig där bakom snön? Ikväll tog jag kameran med mig och for ut på en promenad här runt i kvarteren på Drumsö. Snöstorm och kallt var det. Många lager kläder hade jag prackat på mig innan jag for iväg. Men vet ni vad? Det var faktiskt värt det i slutändan. För in kom jag med ett riktigt gott humör, rosiga kinder och några fina, snöiga bilder i kameran.

Vintern är bra vacker ändå. Och allt blir ju som man gör det till. Det ska jag komma ihåg i fortsättningen.