Om detta må ni berätta…

27 januari 1945 befriades förintelselägret Auschwitz från nazisternas styre. Vad fångarna i lägren har utstått är inget som vi kan förstå hur mycket man än försöker. Jag var på klassresa från gymnasiet bland annat till Auschwitz och några andra koncentrationsläger, och där på plats kan man inget annat än gråta.

Varför jag skriver om detta på min tränings- och hälsoblogg är helt enkelt för att vi inte ska glömma. Vi ska inte glömma vad som hände i Europa för bara 70 år sedan. Vi ska inte glömma hur något så fel kan hända, framför hela världens ögon. Vad kan vi göra för att det inte ska hända igen? Jo, det är upp till var och en av oss att bemöta varje medmänniska som man själv vill bli bemött. Människovärdet ligger inte bakom en religion, ursprung eller vilken dialekt man talar. Kristna, romer, muslimer, mörkhyade, judar, österbottningar, ryssar, lantisar, stadsbor – ja, listan kan göras hur lång som helst. Vem har du själv fördomar mot? Varför?

Det får aldrig glömmas. För glömmer man så har alla dessa miljoner inte funnits, min mamma och pappa har inte funnits. Jag skulle önska att någon aldrig, aldrig ska behöva gå igenom samma sak. Det enda botemedlet är att prata om det och undervisa. Men det ger mig hopp att jag ser att de jag berättar för lyssnar. Och jag hoppas, hoppas att alla som hör mig berättar vidare och att deras barn berättar vidare. För det enda sättet är att föra det muntligen vidare. För Förintelsen har den magnituden att det inte får glömmas. Det räcker inte med historieböckerna, utan det måste gå från mun till mun.

Hèdi Fried, överlevande från förintelsen.