Godisutmaningen
Här i Filippinierna finns ingen salmiak och ingen lakrits. Jag visste ju nog om det och hade förstås förberett mig med några påsar med svart godis i resväskorna. Men det är ändå en utmaning för mig, för jag har faktiskt alltid ätit mycket godis. Men utmaningar är väl till för att vinnas, så jag har gjort upp en plan!
Tidigare kunde jag lätt få i mig en hel påse själv framför datorn eller framför tv:n. Men egentligen när jag tänker efter så var det ju bara de första bitarna som man verkligen njöt av, och resten slank ner bara för att de fanns nära till hands på något vis… Men nu har jag inte den möjligheten utan nu måste jag bestämma mig för hur många bitar jag får äta av mitt ransonerade godis, och sen äter jag bara dem. Och sen är det ju bra förstås att byta ut godiset till exempelvis nötter, om jag bara lyckas lura hjärnan!
Godisutmaningen visade sig vara ganska bra ändå. Jag klarar mig hur bra som helst, och jag tror inte att min kropp klagar över en mindre sockermängd. Här i butikerna finns inget som lockar mig, jag som inte gillar choklad, så jag är inte heller lika sugen som vanligt. Hemma brukade jag ibland med flit gå runt godishyllan, bara för att slippa se det, och det brukar också fungera, för det mesta. Men jag vet av erfarenhet att jag inte klarar av att stå emot godiset helt, utan för mig tror jag det fungerar bättre att äta lite, men mera sällan och i mindre doser framför allt. Fast för vissa kan det vara bättre att skippa godiset helt. Alla på sitt eget sätt.
