Min älskade familj
Jag sitter och värmer mig under en filt efter en förmiddag ute i spåren vid Fäboda. Jag hade Arthur i selen och gick i två timmar, åtta kilometer. Det var skönt att komma ut i det otroligt fina vädret och jag var så stolt över lillkillen som var nöjd hela vägen. Sällskap med mommo, moffa och hundarna och fikapaus på halva vägen var tydligen en hit.
När han var riktigt liten så avskydde han selen, skrek varje gång jag lade in honom i den. Men jag gav mig inte, fortsatte att bädda ner honom i den tills han började tycka om den. För jag visste hur mycket jag själv skulle tycka om att gå med honom på magen i skogen. Nu tycker vi om skogspromenaderna båda två, och han sitter oftast framåtvänd på min mage. Ibland när han ser selen hemma visar han att han vill upp i den. Såna gånger är jag nöjd att jag kämpade och inte gav upp, trots att det var jobbigt i början.
Men det var egentligen inte alls det jag skulle prata om, utan jag hade bara tänkt visa upp några bilder som vi fotade för några veckor sen. Det är ett under att bilderna blev så bra som de blev. Arthur höll på få tänder just då, och hade inte sovit nästan nånting på natten. Han var riktigt mammig och skulle bara vara i famnen. Men Mikaela är otroligt duktig på att underhålla de små liven och på nåt konstigt sätt lyckades hon fånga riktigt fina bilder mellan all gnäll och gråt.
Min älskade familj!
Blir så glad av bilderna, ska lägga upp några av dem på väggarna. Man kan aldrig ha för många bilder av sin familj, tänker jag. Alla bilder är fotade av Mikaela Fagerudd.
Oj wow, vad vackra bilder! De tre sista när ni sitter i gräset var galet fina. Kul att ha sparat! :)
Tack! Jag tycker bäst om de bilderna själv också, tycker de blev så fina!