Om ovänligt bemötande

Jag var på vanlig läkarkontroll nu på morgon och satt länge och väntade på min tur. När en halvtimme hade gått började jag undra om jag var på rätt ställe och såg mig omkring lite. Märkte då att jag satt på fel ställe, men hursomhelst, det var där strax bredvid. Jag gick och knackade på dörren, och en arg, butter överläkare öppnade och fräste var jag hade varit. Jag hade ju suttit där nära men ändå inte hört när hon ropat mitt namn. Vad kan jag åt att jag inte har hört när hon ropat? Kan hon inte titta sig omkring lite? Så sur läkare, usch. Jag stod där på tröskeln och visste inte vad jag skulle göra och var tvungen att fråga ifall jag skulle komma in, när hon satte sig ner vid datorn med ryggen mot mig utan att säga något. Kände mig som den minsta lilla människan i världen. Usch vilken läkare, hon stressar igenom läkarbesöket för att få mig därifrån, kändes det som. Sen frågar hon den vanliga frågan om jag e svenskspråkig med ett flin på läpparna. Nej men grattis detektiv, jag har ett svenskt namn och bor i Helsingfors och bryter på svenska när jag talar, det var ju svårt att lista ut. Så får du ju mej att känna mig ännu mindre när jag inte ens kan prata ordentligt, nåja kanske hon inte menade nåt med det men det kändes lite så. Huhu, nu ska jag städa av mig ilskan. När jag blir fysioterapeut ska jag aldrig glömma att behandla patienterna väl, fast hur många år jag än har jobbat med samma sak. Hur bra du gör ditt jobb är en annan sak, men man kan ju försöka vara mänsklig mot patienterna iallafall.