Skäriluft i lungorna

Vet du när det är så tyst att det känns som att det ringer i öronen? Så tyst var det ute i skärgården i helgen.

Vi hade ett förlovningskalas vi ville vara med på så vi styrde kosan norrut, och hann också träffa mitt söta syskonbarn som var under två veckor gammal. Lördagkväll hann vi också träffa kompisar och satt uppe och pratade länge.

Sen när det nästan var som allra mörkast tog vi båten ut till ön. Det om något var ett test av att våga lita på varandra i parrelationen! Jonathan körde, och jag navigerade enligt GPS:en med blicken hela tiden fäst på den lilla, lysande rutan, helt ovetande om vad som hände runt om mig. Höger, vänster eller rakt fram gav jag order om, och han löd mina order. Det visade sig att GPS:en stämde precis och vi kom fram utan att förlisa på någon sten.

Mitt på fjärden stannade vi och beundrade utsikten. Havet var så spegellugnt att stjärnorna speglade sig i vattnet. Norrskenet varierade mellan grönt och vitt och hjälpte oss hitta rätt. Jag tänkte jag skulle fota en bild av det fina havet (dum som jag var), men det blev att se ut så här:

Sen blev det ännu mera stjärntittande, eld i spisen, bastu och dopp mitt i natten. Jag antar det var årets sista helg här ute så det gällde att passa på. Nästa dag var det aningen bättre ljus i kameran. Jag sög in skäriluften i lungorna där jag tänker spara den hela vintern.

Sen for vi tillbaka till södern igen, och nu sitter jag på Drumsö redo att ta itu med veckan.

Ha en bra vecka, allihopa!