Förlossningsberättelse – när lilla A gjorde dramatisk entré

Jag tänkte skriva ner en förlossningsberättelse om då vår lilla A kom till världen, nu då jag hunnit bearbeta alla spretande tankar. Att skriva ner allt i text gjorde att jag äntligen känner att jag kan lämna förlossningen bakom mig och gå vidare. Jag bestämde mig för att skriva ner alltihopa så alla kan läsa, som kontrast till alla Hollywood-solskenshistorierna man ser på film där de flämtar några gånger och ungen är ute. Som jag nämnde tidigare blev det en lång förlossning, som också blev riktigt dramatisk på slutet.

Jag förstår att det ju inte intresserar alla, (jag var själv inte alls intresserad av förlossningar innan jag blev gravid) men då är det ju fritt fram att scrolla förbi! P.g.a. en utdragen förlossning så blev det också väldigt lång text, så jag delade upp den i underrubriker.

Här är min förlossningsberättelse!

Hemma med värkar

Tisdag 21.00: Det hela börjar egentligen redan på tisdagkvällen 9.5. Jag är på café med kompisar då jag får en jobbig molvärk i magen som jag tar panadol för. Jag har haft molvärken förr och vågar inte tro att något händer ännu. Men under natten har jag värkar som känns annorlunda än förvärkarna, men är ännu ganska oregelbundna. Jag överdoserar panadol, men det hjälper inte och jag sover ingenting.

Onsdag 5.00: På morgonen blir värkarna riktigt jobbiga och det är svårt att andas med, så jag bestämmer att vi åker in. Och då stannar värkarna av. Jag sover två timmar, sen fortsätter värkarna oregelbundet under dagen. Jag försöker vila, bada badkar och äta – ladda upp inför det som var på gång.

18.00: På kvällen har jag nog av att ligga hemma med vetedynan och panadol, så vi tar en promenad ner till hamnen. Jag stannar till ibland och profylaxandas mellan värkarna. Lite senare blir trycket neråt riktigt jobbigt och värkarna mer regelbundna. Jag ringer förlossningen och de tyckte vi skulle komma in på kontroll. Vi packar väskorna och jag klockar regelbundna värkar i bilen, 3 på 10 minuter.

Mot Kokkola

21.30: Framme på förlossningen blir jag undersökt och är bara 1 cm öppen. CTG-kurvan visar 7 värkar på 25 minuter. De ber oss åka iväg för 2 timmar och sen komma tillbaka. Vi åker i biltvätt och tar en kaffe på ABC. Jag hoppas jag aldrig mer behöver profylaxandas i kaffekön på ABC i Kokkola!

Torsdag 00.15: Tillbaka på sjukhuset, nu öppen 2 cm. Vi får själva bestämma om vi vill bli kvar eller åka hem, men jag vill gärna bli kvar. Alla familjerum är upptagna, men de rullar in en extrasäng i ett mottagningsrum så vi båda kan vila. Jag är så trött efter ett dygn utan sömn. Jag får en spruta bedövning  av nåt slag i armen som gör att jag kan slumra till ibland under natten mellan värkarna.

Ännu en natt med profylaxandning

3.00: Värmedynorna är min bästa vän. Värkarna blir allt jobbigare. Jonathan springer och värmer dem många gånger under natten.

5.00: Ny undersökning, öppen 3 cm. Jag testar TENS, men det funkar inte för mig. Att andas med värkarna och koncentrera mig på att slappna av är det enda som funkar mot värkarna.

7.00: Byte av personal och ny undersökning. Tyvärr har inget hänt och värkarna har till och med stannat av lite.

8.00: Morgonmål och dusch, jag är trött, men känner mig som en ny människa av duschen. Tyvärr fortsätter värkarna vara oregelbundna.

9.30: Jag försöker vila, värkarna tätnar igen och jag blir sjukare. Framförallt i nedre ryggen gör det riktigt ont nu. Jag drömmer om den där lustgasen jag hört så mycket gott om…

In till förlossningssalen

12.00: Värkarna fortsätter på samma sätt, men är delvis oregelbundna ännu. Öppen 4 cm. CTG:n visar att babyns hjärtljud går ner vid sammandragningarna, så vi får flytta till förlossningssalen för bättre koll. Vi får rummet med badkar och jag är nöjd, jag vill gärna testa badet.

12.30: Till lunch serveras grönsaksbiffar. På riktigt?! Hur otur kan man ha? Grönsaksbiffar med potatis är det värsta jag vet, och så får jag det när det är dags att ladda upp inför en förlossning. Jonathan lyckas gräva fram några smörgåsar åt mig ur kylskåpet istället.

13.00: Jag får testa lustgas, och vi bondar direkt. Så otroligt skönt att äntligen få nån lindring för värkarna! Visst känns värkarna av, men i ruset från lustgasen dras de värsta topparna av och jag kan slappna av bättre. Smärtan upplevs inte som jobbig längre, när jag tajmar lustgasen rätt. Babyns puls hålls stabilare nu när jag undviker ligga på höger sida.

Värkarna tilltar

14.00: Jag testar på att ta ett bad, vilket är skönt, men jag får inte ha lustgasen i vattnet så jag behöver koncentrera mig ordentligt på andningen. Sitter där en timme. Värkarna känns hanterbara när jag sprutar med varmt vatten på magen när värkarna dyker upp. Jonathan står redo med duschen vid varje värk.

15:00: Upp ur badet, jag vill ha lustgas nu. Ny undersökning visar att inget har hänt sen senast. Jag skulle gärna få värkstimulerande dropp, men läkaren avråder.

16.00: Vad skulle jag göra utan lustgasen? Försöker tajma tuggorna från middagen med lustgasandningen – lyckas sådär, lite mat får jag ändå i mig.

18.00: Nu är det på riktigt. Känns som om jag inte har nån paus mellan värkarna, de bara kommer och jag har svårt att tajma alla med lustgas. Jag är så trött, har varit vaken så länge. Öppen 5 cm. Vi pratar bedövning, det erbjuds epidural och vi bestämmer oss för det. Jag kan bara tänka på att få vila lite – jag är så trött nu!

19.30: Epidural satt, det gick bra. Vi skojar om att jag inte blev förlamad med läkaren. Bedövningen börjar verka nästan direkt. Halleluja-moment för mig! Jag slumrar till och kroppen får äntligen lite vila.

En natt med epidural, spyor och feber

21.30: Byte av personal. Öppen ännu bara 5 cm.

22.30: Jag spyr vid synen av kvällsmålet Jonathan äter, sen äter jag själv och det smakar himmelskt.

Fredag 00.00: Jag spyr upp kvällsmålet, och får dropp istället. Somnar sen och sover gott några timmar. Jag försöker sova så mycket som möjligt och sover och vilar under hela natten. Går bara på WC nu som då. Under natten får jag feber och badar ibland i svett, ibland fryser jag och får varma täcken runt mig. Ena benet domnar bort av epiduralen. Men jag får vila utan känningar av värkarna och det är så otroligt skönt.

5.00: Jag känner ett enormt trycker neråt, tror att massor har hänt under natten.

7.15: Byte av personal, ny undersökning. Gråter av besvikelse när jag ännu är öppen bara 5 cm. Det känns så hopplöst – inget händer ju! Jag som trodde jag skulle föda?!

8.00: Jag får värkstimulerande dropp, men babyns hjärtljud blir låga, så man avbryter och avvaktar. En läkare kommer in och undersöker mig. Jag får inte äta något (ifall det skulle bli snitt), men dricka får jag. Vi byter rum till ett större, någon annan ville ha rummet med badkar. Jag har feber, spyr när jag står och vill bara vila. Epiduralen påfylls med jämna mellanrum, så jag lider inte så mycket av värkarna, men allt känns psykiskt riktigt jobbigt.

Något börjar äntligen hända!

10.00: Jag har nog, vill få något att hända. Jag försöker vara mer aktiv och står bredvid sängen. Illamåendet kommer över mig ibland så jag får lägga mig ner igen.

10.30: Samma läkare undersöker mig igen – nu öppen 6 cm och jag tror jag grät några tårar av lättnad av att något faktiskt hade hänt. Jag får mera hopp och bestämmer mig för att denna baby ska ut idag!

12.00: Undersökning, fortfarande öppen 6 cm. Det värkstimulerande droppet sätts på igen. Babyns puls hålls stabilare. Jag blir allt sjukare och jublar inombords.

12.30: Nu är jag ordentligt mycket sjukare. Trots epiduralen som ännu är på känner jag starka ilningar i bäckenet vid värkarna. Jonathan sitter bredvid och pressar ihop bäckenet från sidan i ett ordentligt grepp, medan jag andas lustgas. Det känns bra, jag är nöjd att något händer.

13.00: Nu, äntligen! Äntligen är jag i det skede som jag hade trott en förlossning handlade om, när jag själv kan påverka vad som händer. Jag kör igång en cirkelträning där jag tar två värkar per position. Två värkar stående över sängen, två värkar hoppandes på bollen, och två värkar gungande i fyrfota. Hela tiden andas jag lustgas. Det gör ont, men jag är nöjdast hittills sen allt körde igång.

14.15. Byte av personal. 8 cm öppen! Jag är så nöjd. Kanten på livmoderhalsen (?) är ännu tjock så man lägger nån typ av bedövning eller avslappning.

15.00: 9 cm öppen. Jag är så taggad! Jag fortsätter ta värkarna i sängen med lustgasen.

Det dramatiska slutet

15.45: Fullt öppen, jag får börja krysta! Bebin ska vara ut innan klockan fyra, berättar jag åt barnmorskan. Men hur gör man, frågar jag? P.g.a. epiduralen har jag inga krystvärkar. Jag försöker. Detta är det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv, minns jag att jag tänker. Jag har ingen koll på omvärlden, allt flyter ihop.

Jonathan berättar vidare åt mig det barnmorskorna säger, honom lyssnar jag nog på. Det är väldigt nära nu, säger de, och jag får känna bebisens huvud med handen. Men inte tillräckligt nära. Det går bra, peppar de mig, kom igen nu! Det jag inte vet är att de oroligt följer med bebisens hjärtljud från CTG:n, som sjunker ordentligt vid varje sammandragning. Pulsen kommer inte upp ordentligt mellan värkarna som den ska.

16.00: Läkare kallas in, jag vet inte om det men det är fullt av folk i vårt rum. Två läkare och två barnmorskor. Klockan blir mera än fyra. De är oroliga över bebisen och förbereder för att hjälpa ut honom så snabbt som möjligt.

16.05: Man peppar mig, jag tar i för kung och fosterland, medan de försiktigt roterar och drar ut babyn den sista biten med sugklocka. Det känns obehagligt, men okej. Gör vad som helst, tänker jag, bara detta är över snart.

16.07: Han är ute! Jag flämtar av ansträngning medan jag tittar efter bebisen. Jag får en chock. Ingen babygråt hörs, utan det jag ser är en slapp och grå liten pojke med ljust hår och söta, putiga läppar som bara hänger i armarna på läkaren. Men Arthur, gråt då, tänker jag! Han ser ut som en liten Arthur, och namnet som vi hade så svårt att bestämma oss för blev i den sekunden plötsligt bestämt. Men han andas inte alls. Som i en dimma hör jag läkaren säga att de tar honom till återupplivningen, och pappa får följa med.

Alla rusar ut, jag är ensam kvar med en sköterska. Jag gråter hysteriskt, känner mig helt ensam i världen. I min värld har mitt barn dött. De skulle ju återuppliva honom, så betyder det att fina, lilla Arthur är död?! En barnmorska försöker trösta mig med att bebisar klarar sig bättre än man tror, men vad vet hon, tänker jag. Jag gråter och ber till Gud att han ska få leva och må bra.

20 minuter senare, vad som känns som evigheternas evighet, så kommer man tillbaka med världens gulligaste lilla baby, som har blod på huvudet men ser helt normal ut och andas fint. Äntligen får jag upp honom på bröstet. Lättnaden är obeskrivlig. Han mår bra! Jag blir sydd och andas lustgas. Vi gosar ihop oss alla tre. Han kikar länge på oss med nyfikna ögon innan han somnar, som om han var helt ovetande om vilket drama han precis varit med om. Jag vill aldrig ge ifrån mig honom igen.

Orsaken till varför hjärtljuden gick ner var för att Arthur hade virat in sig ordentligt i navelsträngen. Ett varv runt midjan och ett varv runt foten. Under återupplivningen hade man fyllt hans lungor med extra syre några gånger, tills han började andas själv igen. Hjärtat slog dock hela tiden.

När han kom ut var apgar-poängen bara 5, men 10 minuter senare uppe i 9, så han piggnade snabbt till igen. Han fick genomgå en massa test efteråt och vi var så oroliga över att han skulle tagit skada av syrebrist, men allt var bra och vi fick åka hem tre dagar senare.

Imorgon blir Arthur tre veckor och idag var vi på första rådgivningsbesöket. Han växer bra, är redan en riktig tjockis, och är en så pigg och gosig baby. Vi är så tacksamma för att allt gick så bra som det gick och att vi får ha vår lilla Arthur hos oss. Livets mirakel, visst är det fantastiskt!