Förlossningsberättelse: jag fick min drömförlossning!

Förlossningsberättelse: jag fick min drömförlossning!

20.05.2019

Dags för förlossningsberättelse! Jag är så glad att denna förlossningsberättelse är helt annorlunda den förra, när Arthur kom till världen. Jag hade inte trott att två förlossningar från samma kvinna kunde vara så här olika. Denna gång fick jag verkligen min drömförlossning.

Det blir ett lång inlägg men jag försöker dela upp i underrubriker.

Förlossningsrädslan

Jag ska berätta hela förloppet men måste först berätta lite om bakgrunden, om ni inte läst på bloggen tidigare, så att ni vet varför detta var så stort för mig:

Det jag hade i bagaget från förlossning nummer ett var en traumatisk upplevelse där förlossningen tog väldigt lång tid och behövde sluta i sugklocka. Arthur var väldigt medtagen när han kom ut och behövde tas till återupplivningen för att få extra syre. Jag kände jag inte hade kontroll över vad som hände, förloppet tog väldigt lång tid och jag kände att jag gjorde allt fel, speciellt i krystningen när det blev bråttom då hjärtljuden gick ner.

Jag hade därför svårt att tänka att jag skulle föda igen när jag blev gravid med nummer två, Greta. När dessutom systers barn dog vid förlossningen när jag var gravid i vecka 14 var jag säker på att det får bli kejsarsnitt. Men efter rekommendationer gick jag för att prata med Sanni på rådgivningen, en barnmorska som man kan samtala med om förlossningsrädslor.

Jag gick till henne två gånger och det hjälpte massor. Jag var också till Kokkola innan och planerade förlossningen där. Utöver det har jag läst flera böcker och tränat på andning och avslappning. Från och med vecka 30 lyssnade jag varje dag på en ljudbok om avslappning inför förlossningen. Den stunden blev varje dag något jag såg fram emot. Och när jag började närma mig vecka 35 märkte jag att jag hade börjat se fram emot förlossningen. Väntade på att den skulle komma, kände mig redo och förväntansfull.


Att föda – Gudrun Abascal, boken jag hade mest nytta av. På storytel finns denna som ljudbok. I slutet av ljudboken finns avslappningen som jag lyssnade på varje dag. Rekommenderar starkt!

Tankar inför denna förlossning

Jag ville denna gång testa om det går att föda utan epidural. Jag ville helst ha en så naturlig förlossning som möjligt där jag själv var aktiv. Jag hade en önskan om att få känna krystvärkarna och en dröm om att kroppen skulle veta vad den ska göra, med minsta möjliga medicinsk bedövning som kan påverka förloppet. Jag vill inte ha flera barn än två så detta var min chans att få veta hur en förlossning känns. Jag var inte rädd för smärtan även om jag upplever mig ha låg smärttröskel, utan mera orolig för förloppet. Smärtan skulle ju leda till något bra.

Den viktigaste tanken jag hade i bakhuvudet var att jag inte kunde påverka vad som sker, jag kunde inte kontrollera förlossningen fullt ut – men att jag skulle försöka tackla det som händer med ett positivt tankesätt.

Så startade det

Måndagen den 6.5. startade som en vanlig måndag. Jag var gravid i vecka 39+5 och hade sovit en lång och skön natt. Jonathan åkte till jobbet och jag och Arthur tog en promenad efter frukosten. När vi kom hem och jag höll på laga lunch kände jag plötsligt något som fick mig att stanna upp. En molande värk men som även tryckte lite neråt. Lite likadan som alla de förvärkar jag haft sen flera veckor tillbaka, men ändå var det något som kändes annorlunda. Det kom tre såna värkar på en timme. Jag försökte att inte tänka så mycket på det, men hoppades att något var på gång.

Jag hade tid till rådgivningen halv tre på eftermiddagen. Jag förde Arthur till Jonathan och köpte en kaffe på vägen. Jag var bra i tid så satt en stund i bilen och fikade med en chokladboll. Då kände jag det tydligt. En riktigt stark värk, helt annorlunda denna gång. Nu visste jag något var på gång. Fick några såna på raken.

På rådgivningen såg allt bra ut och när de undersökte Greta fick jag igen en stark värk, kände jag behövde andas genom den. Jag satt i CTG en halvtimme där man såg att värkarna kom ungefär var sjunde minut. Jag var så glad för varje värk och andades med lätthet igenom dem.

Klockan var 4 när jag åkte därifrån och jag ringde och varnade Jonathan. Det blir en bebis snart, sa jag! Jag var så glad. Kände att det varit den bästa möjliga starten. Jag åkte hem via butiken och köpte allt gott jag kunde tänka mig. Fick två värkar inne i butiken men lyckades betala utan att stånka, haha.

Hemma tilltar värkarna

Vi åkte hem och jag började packa det sista i BB-väskan medan Jonathan lagade mat. Stekt kyckling och ugnspotatis och sallad, beställde jag. Packade Arthurs kläder och vilade lite i soffan. Åt maten med god aptit och Jonathan lagade upp ett bad åt mig. Jag låg kanske 30 minuter i badet men upplevde inte att det lindrade något alls. Värkarna kom ofta nu, men de kändes inte så jobbiga, utan jag kunde lätt andas mig igenom dem.

Värkarna kom med 1,5 till 2 minuter emellan och höll på ca 45 sekunder, så jag blev lite nervös att de kom så tätt. Det var ju andra barnet och man rekommenderas åka in när man har två värkar på 10 minuter, men jag kände ju att värkarna inte hade så stor kraft ännu. Samtidigt hade jag ju tränat på avslappningen så visste inte riktigt hur ont det skulle ta. Ringde in till förlossningen och de tyckte vi skulle komma in. Vi har ju ändå 40 kilometer dit med bil.

Det tog ett tag innan vi kom iväg. Jag klädde på mig mellan värkarna och vi körde Arthur till mina föräldrars. Kramades på trappan, sa vi skulle åka till Kokkola och hämta Greta, och den korta stund vi stod på trappan fick jag två värkar. Kände att vi kanske borde snabba på lite nu. De sista 30 minuterna till Kokkola var inget nöje direkt. Värkarna gick bra att andas genom ännu när jag fokuserade på att slappna av i kroppen, men det var så obekvämt att sitta.

Framme i Kokkola

Framme var vi klockan 8 och jag blev undersökt av en halvbekant barnmorska som jag klickade väldigt bra med. Jag var 6 centimeter öppen. 6 centimeter! Det kändes som en stor vinst i sig att veta att jag klarat av så mycket redan. Utan att ens ha så ont, upplevde jag det. Jag fick åka i till förlossningssalen direkt. Jag hade berättat jag ville testa de hängande linorna och fick ett sånt rum. Jag hängde i dem och andades.

Sitta gick inte alls nu, jag ville stå och hänga på något framför mig. Bäst var det om jag svängde höften från sida till sida när värken kom. Växlade mellan linorna och sängen, som vi lyft upp en aning. Jonathan fick inte alls röra nedre ryggen (vi som planerat många olika massage-tekniker!) men det var skönt när han strök mig på övre ryggen.

Barnmorskorna stod redo med instrumenten och trodde det skulle gå snabbt. Klockan 10 var jag öppen 7 centimetrar och barnmorskan trodde bebisen skulle komma ut före 12. Jag trodde det inte, skrattade i smyg, visste hon inte att jag var en sån som tog tid på mig att föda. Men hoppades att det skulle fortsätta lika bra som hittills.

Jag bad att få testa lustgasen. Hade velat spara den ett tag för att ha nåt att se fram emot. Det var däremot svårt att få tajmat värkarna i lustgasen eftersom CTG:n på magen hela tiden åkte ner så kurvan inte syntes på skärmen. Jonathan kunde därför inte meddela om en ny värk som planerat utan jag fick lyssna helt på mig själv. Värkarna kom oregelbundet dessutom, så det var svårt att veta när de skulle komma. De gånger jag lyckades tajma dem så gick det hur bra som helst, men när jag missade kändes det outhärdligt. Vi fick en ny barnmorska som kändes erfaren och säker, lite mera tystlåten.

Vi fortsatte; jag andades och Jonathan strök mig över ryggen. Efter en timme med jobbiga värkar var jag fortfarande öppen bara sju centimeter, vilket kändes väldigt tröstlöst. Men hon berättade att mycket hänt ändå och barnet sjunkit neråt.


Jag blev allt fulare i munnen, visade till och med fingret åt Jonathan när han sa “fel” sak. I efterhand önskar jag att jag skulle ha fokuserat mera på att slappna av och inte berätta så mycket hur det kändes. Det blev inte lättare för att jag berättade hur ont det gjorde. Men jag upplevde det var omöjligt att slappna av i benen. Ställningen som kändes bäst var fortfarande att hänga över sängen med höfterna vickande från sida till sida.

Jag vill ligga i en hängmatta, utan att höften rör i nånstans, minns jag att jag tänkte.

10 centimeter

Fem minuter före 12 var jag åtta centimeter öppen. Så nu börjar det värsta, tänkte jag. Jag gnällde till Jonathan om att få UPM, spinal, epidural, vad som helst. Kom inte ihåg vad något hette men ville ha något, på direkten. Trodde det var så länge kvar ännu. UPM hette väl PCB egentligen och det hade jag berättat tidigare att jag gärna testar på. De struntade i mina böner till ryggmärgsbedövning, precis som jag också hade önskat tidigare. De peppade mig att klara det, precis som jag hade önskat de skulle göra. Barnmorskan ringde efter läkaren för PCB.

Klockan 12, fem minuter senare, undersöker läkaren mig och säger jag är 10 centimeter öppen. 10? Var kom den ifrån? För fem minuter sen var det ju åtta. Nåväl, han lägger PCB-bedövningen. Jag får en värk just då och det känns, kan jag säga. Kanten av livmodermunnen(?) är kvar och den trycker de bort på några sekunder.

Jag får börja krysta, säger de. Men jag har inte bråttom någonstans. Jag ligger en stund i sängen och försöker slappna av, mina ben är så trötta. Andas lustgas fortfarande. Känner efter en stund att jag behöver stå på knäna. Det är så häftigt, för min kropp berättar precis om för mig hur jag ska göra. Jag lyssnar egentligen inte på någon annan utan lyssnar på mig själv.


De hjälper mig hitta en bekväm ställning, på knäna lutandes mot den upphöjda kanten av sängen. Förlossningspallen jag bett om att få använda tidigare känns väldigt avlägsen, aldrig jag sätter mig på den! De säger igen att jag får krysta men kroppen har inget behov av det ännu. I huvudet har jag alla timmar av förlossningsljudboken, som ger mig mod att våga lyssna på kroppen.

Då händer något och jag känner hur kroppen tar över, jag kan inte kontrollera den längre. Jag försöker att bara andas med i värken, slappna av, inte krysta så tidigt. Men i slutet av värken kommer en enorm kraft som får mig att krysta neråt. Det går inte att stoppa. Det gör givetvis väldigt ont under värken, men vågen av kraft och energi jag får är helt obeskrivlig.

Kroppen klarar det! Det går! Jag vet hur jag ska göra! Jag är så fylld av positiva tankar. Inte rädd det minsta, kroppen kan. Kan inte vänta på att få upp bebisen på bröstet. Snart är hon här!

Jag har en kort värkpaus mellan värkarna och sen kommer en ny krystreflex, tre stycken per värk. Jag känner barnet tränga ner, känner huvudet trycka på runt nån kant och vet det är nära nu. PCB:n tar bort lite av trycket men kraften som väller över mig är så stark.

Kroppen bara gör sitt och jag hänger med, försöker andas och ta in allt det häftiga. Har några konstiga ljud för mig som inte går att stoppa. Så det är så här det känns att föda, tänker jag. Jag känner när huvudet kommer ut, strax därefter resten av kroppen och så hörs det; skriket.

Min drömförlossning

Jag vänder mig om och får upp en arg och alldeles underbart vacker bebis på mitt bröst. Klockan 00:26 föds vår lilla tjej. Den första barnmorskan var inte så långt ifrån med sin gissning ändå. Det är över, hon är här. Jag sitter några minuter och bara tar in allt, kan inte fatta att det gick så här bra. En flicka blev det, berättar barnmorskorna. Hon heter Greta, berättar jag stolt.

Moderkakan kommer ut rätt så snabbt och vi får ligga kvar och gosa. Greta fick fullpott i APGAR-poäng och jag behöver inte sys alls. Det känns som en dröm. En dröm jag drömt om så länge, som jag kämpat för så länge och som äntligen, äntligen blev uppfylld.

  • Förlossningens längd: 9 timmar
  • Krystskede: 16 minuter
  • Gretas mått: 48 cm & 2,9 kg

Jag åker hem ett och ett halvt dygn efter förlossningen. Vill hem så fort som möjligt. Jag är i så mycket bättre skick, både fysiskt och psykiskt än när Arthur kom. Greta mår också riktigt bra. Jag samtalar med en ljuvlig barnmorska innan jag åker hem, och ger förlossningen 10/10 i poäng.

Visst fanns det saker som kunde gått smidigare och jag kunder varit lite lugnare under den mest intensiva fasen, men jag är fortfarande så chockad över att JAG kunde få en drömförlossning. Det känns verkligen som om det inte kunnat gå mycket bättre.

Förlossningen tog mycket ondare än förra förlossningen, men smärtan är egentligen så liten del av det hela. Upplevelsen var så häftig, så stark och så mäktig. Smärtan var aldrig farlig utan den ledde till henne. Skulle göra det när som helst igen, för att få henne.

Att föda Greta var verkligen mitt livs häftigaste upplevelse.

min drömförlossning

Och nu börjar det allra bästa, att få lägga graviditeten och förlossningen bakom oss och njuta av att ha henne här hos oss. Vår fina lilla Greta, hon är verkligen helt perfekt. En sån underbar gåva.

För en tanke som inte kan lämna mig efter allt detta, det är att barn verkligen är en gåva, som är oss till låns. Inte något vi lagat och fixat själva. Det kan inte vara möjligt för slumpen att skapa något så här perfekt. Tänk hur fantastiskt med en kropp som kan skapa, bära och föda ett barn. Skaparen finns där bakom och jag har aldrig varit så övertygad om det tidigare som jag är nu. Så tacksam över att vi får ha Arthur och Greta i våra liv.

Träningsprogram och -upplägg just för dig:

12 thoughts on “Förlossningsberättelse: jag fick min drömförlossning!

  1. Tidstjuven skriver:

    Åååh, vilken förlossning! 😍 Sitter här med tårar i ögonen.

    Så härligt att du fick en sån upplevelse. Att föda barn är verkligen det häftigaste man kan vara med om när kroppen samarbetar. ❤️

    1. Lina skriver:

      Helt otroligt hur häftigt det var! <3

  2. Bella skriver:

    Helt otroligt vackert att läsa dethär Lina! Jätte fint skrivet och jag e så glad att de gick så bra med förlossningen! ❤️

    1. Lina skriver:

      Tack Bella! <3

  3. Karin skriver:

    Här är en till med tårar i ögonen. Blir otroligt peppad inför min egen förlossning, BF om 11 dagar med andra barnet. Ska försöka att bara tänka positivt nu och vara närvarande. Grattis!

    1. Lina skriver:

      Tack! Stort lycka till, hjälper massor att tänka positivt! Kram!

  4. Nina skriver:

    Så fint skrivet!!
    Nä, allt detta kan inte vara en slump eller ha kommit till bara sådär 😊Det finns nog nåt större, det tror jag på ❤️

  5. Johanna skriver:

    Åh, Grattis :)

  6. Härligt att du fick en så bra upplevelse och stort grattis till lilla fina Greta!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kickstart Challenge 14 veckor

Vågar du anta utmaningen?
En 14-veckors utmaning för dig som vill träna hemma utan redskap 3-4 gånger i veckan. Du får 8 effektiva träningsprogram, träningsdagbok, träningstest m.m. Läs mer och beställ!

Välkommen!

Lina Björkskog från Linas Träningsblogg

Välkommen till min blogg! Här på min blogg skriver jag om mitt stora intresse: träning och hälsa. Med denna träningsblogg vill jag motivera och inspirera till träning och till en hälsosam livsstil. Jag tycker att träning får och ska vara roligt. Det finns någon träningsform som passar för alla! Do what you love and love what you do, helt enkelt.
Jag som skriver denna blogg är Lina, en finlandssvensk 27-årig fysioterapeut och PT, som njuter av livet och tar dagen som den kommer. Du hittar mig oftast i Helsingfors, ibland i Jakobstad eller inte heller allt för sällan någon helt annanstans där gräset är grönare och vattnet varmare. Jag planerar sällan mina träningspass utan gör det jag har lust med. Oftast blir det svettiga crossfit-pass, löpning eller mountainbiking. Om det inte blåser förstås, för då är jag på vattnet och kitesurfar.

Följ med!

I samarbete med




Gamla inlägg

Sök i bloggen