Vintern och jag
Mitt förhållande till vintern är ganska komplicerat. Å ena sidan är jag uppvuxen i kylan och vet hur man ska klä på sig för att inte frysa när man åker snowboard i minus 30. Å andra sidan bara hatar jag kylan som är där, ständigt närvarande, så fort man öppnar ytterdörren.
Och egentligen får ju kylan ta emot ganska mycket skit som den egentligen inte förtjänar. Jag menar, vintern är så bländande vacker, kanske vackraste av alla årstiderna, och klär man bara på sig ordentligt så fryser man inte.
Det finns ju också en massa roligt att göra på vintern; som att åka snowboard, snowkita, skida och så vidare. De senaste dagarna har vi varit på isen en hel del. Jag har tagit promenader med Arthur i springvagnen och igår körde vi alla tre med bilen och drog roliga handbromssladdar. Att bara sitta inne och deppa gör jag inte.
Men det stör mig att allt blir så krångligt på vintern. För att gå ut och hämta posten ska man pälsa på sig som värsta polarexpeditionen, vilket gör att jag drar mig för att åka ut. Plussa sen på en baby som ogillar påklädning och inte kan röra sig när han är klädd i så många lager att armarna pekar rakt ut.
Nej, vi kommer aldrig att bli bästa vänner, jag och vintern. Speciellt inte när temperaturen kryper ner till minus 20 ibland som de senaste dagarna. Jag kommer alltid drömma efter vatten som inte är fruset och vagnspromenader där man inte behöver klä sig i tre lager för att inte frysa. Men jag kom fram till i helgen att det är helt okej. Jag kommer att klara av vintern och jag kommer att njuta – ibland. I alla fall de dagar då naturen ser ut som den gjort de senaste dagarna.
Fin utsikt både utifrån och från favoritfönstret. Sa jag ren att vintern är den vackraste årstiden? Nu ska jag ta en promenad med min syster!
