Att träna på att inte prestera

Det jag får träna på just nu är att inte träna. Inte träna alls. Jag fick restriktionerna att inte lyfta något tyngre än 5 kilo när jag opererades i tisdags. Har också så ont att jag inte kan röra mig något extra även om jag käkar värkmedicin. Förstod att jag speciellt den kommande månaden ska ta det lugnt. Jag har ju ändå tre hål i magen som ska växa ihop.

Ibland i livet dyker det upp tillfällen då man inte får träna, då man inte kan annat än vila. Jag är inte den första och inte den sista. När man föder barn får man också träna på detta.

Har man stora krav på sig själv att man borde träna regelbundet kan det vara psykiskt svårt att hålla paus. Jag tänker att man på något sätt får koppla loss prestationen från det egna jaget, och inse att prestationen inte har något med ens värde att göra.

Allt sitter i huvudet. Och just därför kan man också bestämma sig för att njuta av pausen, istället för att ha ångest. Det gör i varje fall jag. Försöker njuta av lugnet. Även om det ibland känns som om hjärtat bokstavligen gör ont för att jag saknar kitesurfingdagar på stranden så otroligt mycket. Tänker på hur det känns när jag fått upp farten på mountainbiken i skogen eller den välbekanta smaken av när lungorna bränner när jag springer uppför den sista backen efter en löprunda.

Min kropp ska läka nu. Den har aldrig förr varit i så här dålig fysiskt skick, efter två täta graviditeter. Och jag hade verkligen hoppats på att bygga upp konditionen igen, inte backa på grund av en blindtarmsoperation. Ville bygga en bättre grund, snabbare.

Men det är som det är och jag kan inte göra annat än vila lite till. Tids nog. Jag vill tro att det bästa är framför och åh så jag ska njuta när jag väl står där på kitesurfbrädan igen!