I det svåra finns något vackert

I onsdags badade jag i vår nya bastu tillsammans med mina tre svägerskor. Två dygn senare satt vi där på bastulaven igen – även om det kändes som det gått två veckor sen sist. Så många känslor och tankar som snurrar i huvudet.

Det vi gick igenom under de två dygnen var så svårt. Det blev dags att säga ett sista farväl till min svärmor, barnens fammo. Hennes kamp var slut och hon fick somna in lugnt och fridfullt där hemma med familjen runt om sig.

Även om vi hade fått tid att förbereda oss så kan man nog aldrig förbereda sig tillräckligt. Redo blir man aldrig. Slutet blir lika definitivt ändå. Allt känns för grymt och orättvist för att kunna ta in fullt ut.

Greta fick en vacker nystickad klänning i present av sin fammo, när hon var några veckor gammal. Klänningen var mörkblå med korta ärmar, och när jag fick den minns jag hur jag tänkte om det är den klänningen hon ska ha på sig på begravningen, även om jag försökte slå bort de tankarna.

Känner jag Monica rätt hade hon också tänkt den tanken när hon hade klänningen på stickorna. Greta hann växa ur klänningen innan begravningen, och det är en fin sak i sig, men nu önskar jag att de där vackra hemstickade plaggen inte skulle vara så värdefulla de blivit nu. Värdefulla har de alltid varit, men än mer värdefulla nu när de samtidigt är ett minne.

Men mitt i allt det svåra bor något vackert, och det är en familj som delar det svåra tillsammans. Lyckliga jag som har två familjer förutom den egna: den jag fötts in i och den jag gift mig in i.

PS. Har valt att inte skriva om denna kamp tidigare, för att det varit hennes kamp. Men som en liten påminnelse – när man scrollar ett flöde är det bara just det – ett utvalt flöde, aldrig hela biten.

Kramar till er! Tack för all omtanke.