Ingen mening
Jag kan inte tro att det finns en mening med allt. Sjukdomar, olyckor, missöden – ibland bara korsar de vår väg. Inte på grund av något vi orsakat eller förtjänat. Inte på grund av någon uttänkt plan. Det bara händer.
Cancer är en vidrig sjukdom och det gör så ont att titta på, med känslan att inte kunna göra något. Ingen människa ska behöva gå genom detta. Maktlösheten. Hoppet som under åren kommit och gått men som nu har försvunnit. Oro, väntan, och så många varför.
För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Det var ett bibelord som prästen lyfte fram på Arthur och Gretas kusins begravning för ett och ett halvt år sedan och det har gjort det lite lättare att andas, både då och nu.
Nej, jag tror inte det finns en mening med så här fula sjukdomar. Men tron att detta inte är slutet utan en början på något nytt ger tröst.
Ni märker mina tankar går djupare än vanligt och det speglar sig också i bloggen. Snart ska jag traska iväg på en vandringsled i gott sällskap och då brukar tankarna klarna och moset i huvudet bli lättare att hantera.
