Messujuoksu – min upplevelse av 10 kilometer inomhus

Då var 10 kilometer inomhus avklarat! En ny, intressant upplevelse, men inte fullt så njutningsfullt och festligt som jag hade trott.

När jag kom fram förvånades jag av hur lite folk fanns på plats. Jag hade ju trott att hela mässhallen skulle vara full med folk, men nej, några pinnar här och där. Hörde att det var sammanlagt 150 deltagare. Därför hade jag lite svårt att förstå varför man inte fick ta med bekanta som hejdade på en. Men positivt med det var att jag genast hittade Anna och Michaela, två trevliga typer som jag inte träffat tidigare, men som jag kände igen via bloggarna.

Banan var utmärkt med lådor och avspärrningsband, vilket gjorde att det var svårt att veta hur banan kommer att gå. På banan fanns två trappor uppför, och en ramp och en trappa ner. Resten var platt betonggolv. På grund av få deltagare sprang jag ganska ofta ensam, och fabriksstämningen med betong runtom var kanske inte den mest inspirerande att springa i. Jag var lite besviken på banan, eftersom jag hade hoppats på mera variation och mera kul, helt enkelt.

Sen själva löpningen då. Jag skulle ju springa lugnt och njuta, hade jag tänkt. Jag lät Michaela och Anna rusa iväg, fick in ett bra tempo med musiken från högtalarna. Sen när människor började springa förbi mig kom tävlingsinstikten fram, så jag hakade på en rygg och försökte hålla tempot. Redan efter de första kilometrarna var jag uttråkad, trött och ville ge upp. Kom fram till fem kilometer och märkte ändå att jag sprungit ganska bra – några minuter under halvtimmen. Då började jag sikta på 60 minuter på 10, men jag var trött och varje kilometer kändes som det dubbla.

Musiken som spelades i högtalarna gav ibland lite extra energi, men allt för ofta var det paus i musiken vilket gjorde att tempot blev långsammare. Men på något konstigt sätt tog sig benen framåt steg för steg – kilometer för kilometer, och när jag såg målet fick jag till en liten spurt på slutet och kom i mål 30 sekunder före 60 minuter.

Jag fick en del frågor och kommentarer angående mina fivefingers. Någon tyckte jag var tokig som sprang med dem på det hårda betonggolvet. Visst är vaderna stela nu efteråt eftersom jag varit lat med springandet här innan, men det funkade ändå riktigt bra att springa med dem. 

Så kan det gå. Jag som skulle springa och njuta kunde ju inte göra det – det var ju så lite människor med i tävlingen och jag ville ju inte komma sist! Så jag plågade mig själv, var arg över min dåliga kondition och trötta ben, arg över att jag inte tränat mera. Det gick ju så lätt för alla andra! Men var sen fruktansvärt stolt över mig själv att jag faktiskt kom i mål trots att det kändes så tufft! Även om loppet inte var som jag tänkt mig var det ju bra högintensiv träning. Och jag sprang mitt allra första 10 – kilometers lopp någonsin. Om det blir flera återstår att se, men nu blir det en lugn kväll och bio med godis som återhämtning!

Promenaden hem igen var perfekt för att skaka loss de stela vaderna och lugna ner pulsen. Men trött var jag efteråt, så tur att jag bor nästan granne med mässcentret!