När vintern är som bäst (minus påklädningsrumba)

Alltså vilket väder vi haft denna vecka! Känns som om vi varit ute hela veckan. Vi har tittat på vågor i Fäboda, åkt pulka med kusinerna, byggt koja i skogen, fikat ute på terrassen i solen och äntligen har isen blivit så tjock att vi vågar röra oss på den igen. Jag älskar att stå och lyssna på hur isen sjunger i minusgrader när den växer till sig.

Idag skuffade jag Greta till sömns i vagnen ute på isen med skridskor på fötterna. Perfekt när jag behövde lite stöd för att muskelminnet skulle komma ihåg hur man gjorde. Det var säkert 15 år sen sist. Men efter en stund kom det tillbaka och jag njöt som fisken i vattnet (eller ska vi säga på vattnet höhö).

Visst är det lätt att älska några få minusgrader och sol. Men jag måste säga att jag inte älskar konceptet barn + vinter. Om jag nån gång skulle dö av stress så skulle det vara när två barn ska kläs på i full vintermundering och jag sitter där i en hög av tröjor och mössor och inte vet var jag ska börja. Babyn är självklart övertrött och gråter och tvååringen springer iväg för han vill inte ut – allra minst hjälpa att klä på sig själv. Stressen blir till svett i pannan i takt med att skriken tilltar och tummarna göms inne i handskarna.

Men ut kommer man alltid. Även om det tar 15 minuter. Och väl ute så glömmer jag den där påklädningsrumban rätt så snabbt. Alltid värt det när det är så skönt ute! Man får njuta av den här vintern så länge den varar. Bättre sportlovsväder kunde vi inte ha fått!