Espoo Trail Run – gyttja, terräng och härlig löparglädje!

Jag ska passa på att skriva det här inlägget medan jag har löparendorfinerna som spritter i kroppen. Jag kom precis hem från Espoo Trail Run, ett terränglöpningsevent i Esbo, och det var så otroligt kul!

Innan loppet var jag inte taggad alls, kände mig trött på grund av lite sömn och hade ont i kroppen. Men tänkte inte fega ur, och på väg till starten så taggade jag till riktigt ordentligt när jag försökte psyka mig själv med en energidryck.

Det var en bana på 7 kilometer som vi sprang två varv, så det blev 14 kilometer totalt. Terrängen var väldigt blöt efter allt regn de senaste dagarna, och också väldigt kuperad på vissa ställen. Inga sandvägar ens, utan små, härliga skogsspår hela vägen.

Jag hade det riktigt tufft i början – det var mycket folk som sprang förbi och mycket backar. Jag gick i alla tuffa uppförsbackar, men ändå steg min puls till över 170 genast i starten. Jag försökte hålla medeltempot under 8 min/km, som kändes bekvämt där på skogsstigarna. I terräng kan man förstås inte hålla samma tempo som på en platt väg, för pulsen är så mycket högre.

Men slutet av det första varvet älskade jag! Jag sprang äntligen själv och stressades inte av andra löpare. Och jag njöt av skogen och de härliga spåren. Det var mycket utförslöpning, och det gillar jag. Älskar känslan av att sträcka ut benen, slappna av i steget och låta pulsen sjunka medan det far snabbt framåt. Jag försökte hålla blicken så långt fram som möjligt för att inte ramla i all gyttja eller på de hala trädgrenarna. En gång vurpade jag till över en trädstam, men det var inget allvarligt och bara att fortsätta.

På mitten av det andra varvet kom jag ikapp ett par stycken, och sen blev det ganska hårt tempo mot slutet, för tävlingsmänniskan i mig kan ju inte låta dem gå förbi igen! Det blev riktigt tufft de två sista kilometrarna. Jag visste jag snart var i mål så jag försökte verkligen pressa mig själv. Men plötsligt dök målet upp, mycket snabbare än väntat, och benen var oförskämt pigga och jag var mitt inne i nåt man antagligen kan kalla för runners high. Det kändes som om jag hade kunnat fortsätta länge till!

Men visst var det otroligt skönt att komma i mål och njuta av den härliga känslan. Finns inget som slår känslan när man är nöjd över sin prestation efter ett härligt träningspass.

Om du inte orkade läsa hela inlägget, så läs i alla fall detta: Om du är intresserad av terränglöpning, så gå med i alla event du kan hitta! Fråga runt om event och googla. Våga gå med. Problemet med terränglöpning överlag är att det ofta är svårt att hitta rutter och sällskap mitt i skogen, men på event får du allt serverat på ett silverfat – med härlig feststämning dessutom. Små event som dessa är dessutom väldigt billiga att gå med i.

Man behöver inte springa snabbt för att vara med på event. Man behöver inte se det som en tävling. Själv sprang jag utan tidtagning och gjorde det till ett roligt träningspass för mig själv, helt enkelt.

Jag hoppas jag hittar flera terränglöpningsevent att springa ännu i höst!

PS. Ni får ursäkta de dåliga telefonbilderna. Jag var alltför upptagen med att springa!