Långsamma tusingar

Sent idag kom jag mittiallt på att jag vill springa intervaller. Planerade in sex 1-kilometersvaller (tusingar på rikssvenska) enligt detta program, och jag och mannen gav oss iväg. Vi mätte upp en sträcka på en kilometer samtidigt som vi värmde upp, och så började vi med intervallerna. Sex gånger en kilometer med tre minuter vila mellan varje intervall. Det gick bra till en början och fötterna var pigga, men sen märkte vi att vi gjort tre fel:

1) Vi hade valt en sträcka med en backe. Sträckan borde vara plattast möjligt för att få jämförbara resultat mellan alla varv, och för att man ska kunna jämföra slutresultatet från gång till gång oberoende av var man tränar.

2) Vi hade valt en lite för trafikerad väg, Backasgatan, vilket inte gav den trevligaste springmiljön samtidigt som det fanns några trafikljus där man måste akta för bilarna.

3) Det sista men värsta av allt: jag hade ätit godis innan vi gav oss iväg. Och nu är det ju så att godis är av ondo – speciellt innan träning. Att ha pulsen under kontroll och pigga ben men må dåligt över det man ätit är något som inte är roligt alls. Jag vet inte när jag ska fatta att sluta äta godis. Min kropp försöker nog varna mig jämnt och ständigt för godiset, men min hjärna är lite trögtänkt och vill gärna ha socker. Men aldrig mera innan träning, lovar jag mig själv!

Men vi klarade av att springa de sex tusingarna till slut, även om det blev långsam fart. Nästa gång går det snabbare! Har du också testat att springa tusingar? Vad tycker du om dem – hata eller hatkärlek (det finns väl bara de två, haha)?