Varför jag älskar terränglöpning

Äntligen fick jag till mitt första pass terränglöpning för säsongen. Som jag längtat!

Stigarna var nästan torra efter vintern och kvällsljuset var så vackert. Det blev en blandning av både vägar och stigar, men det var ingen tvekan på vad jag föredrog. När jag springer på vägar (och framför allt asfalt) så blir det att jag tänker på tekniken, på farten och på att inte se ut som en hösäck ifall jag möter någon. Jag kommer ofta på mig själv att fantisera om vad jag ska göra när jag är klar, för jag vill löpningen ska vara över snabbt.

Springer jag i skogen däremot, så glömmer jag allt annat. Fötterna rör sig fram av sig själva. Stegen blir snabba och lätta. Ögonen försöker fånga allt vackert jag springer förbi; solen i ansiktet, de nyutslagna knopparna bredvid stigen och fåglarna ovanför huvudet. Jag undviker rötterna och hoppar över stenar. Pulsen stiger, men hjärtat jublar. Jag tänker inte på vad jag ska göra sen för jag vill att löpningen aldrig ska ta slut.

Allt detta på min bakgård en vacker söndagkväll. Nog är jag lyckligt lottad!