Hyllningsinlägg till träningsendorfinerna
Ibland är känslan efter träningen bättre, ibland sämre. Idag var den definitivt bättre. Det var till en början en sån där slö dag då jag inte riktigt hade lust att träna, utan hade kroppen fått välja hade jag nog skippat träningen. Men denna gång lät jag hjärnan bestämma och cyklade iväg till Crossfit Lauttasaari iallafall. Det blev 3 x 3 av frontböj och bänkpress, och sen en 14 minuters AMRAP som definitivt väckte upp musklerna till liv.
Tre övningar i en cirkel så många varv jag bara hann. Inget att förlora, utan bara att pressa på och köra. Eget tempo, med sekunderna som tickar ner. Försöka hinna så många varv som möjligt, även om de sista minuterna bara blir tuffare och tuffare och jag får kämpa för att orka de sista repetitionerna. Pulsen går hög och musklerna skriker. Men sen piper klockan till och de 14 minuterna är över. Då tackar jag mig själv hundra gånger om att jag gjorde träningspasset trots att det kändes motigt, och känslan när jag cyklar hem med tunga ben är så otroligt härlig! Skulle jag inte få den här känslan av att träna ibland så har jag svårt att se varför jag skulle träna överhuvudtaget. Älskar er, träningsendorfiner!
Sen är det ju så otroligt härligt också att slänga sig på soffan efter att träningspasset är klart! Då är nog soffan som allra bekvämast… Nu tänker jag kolla på Idol och inte göra någonting annat.
