Ja, jag älskar crossfit. Lite

Skarpa svängar mellan rubrikerna här. För två veckor sen skrev jag inlägget Ja, jag hatar crossfit. Lite.

Jag hade lätt ångest inför passet jag gjorde igår – så som jag haft de senaste gångerna. Men som jag bestämt så packade jag väskan och åkte iväg ändå. Framme väntade en 20 minuters EMOM med clean (frivändning) och en metcon där ett visst antal övningar skulle göras så snabbt som möjligt. Och vet ni vad – det var KUL!

Frivändningarna, som jag inte gjort på tre år, påminde mig om allt det roliga. All teknikträning, endorfiner, svett och framför allt glädjen till skivstången jag känt tidigare. Mitt huvud är fortfarande mos av sömnbrist och vardagslunk men på gårdagens träning var som om kroppen skulle påmint huvudet om att jag kan mera än jag tror. Så häftig känsla.

Säkert kommer jag hata crossfit ibland i framtiden också, men så är det när man tränar både sina styrkor och svagheter. Jag menar, jag kommer aldrig lära mig älska wall balls. Men vissa moment i träningen är så sjukt kul! Och fortsätter jag gå på pass utan att fundera på vilket pass som ska serveras så kommer jag få mångsidig träning som ibland känns kul och ibland inte.

Och visst motiverar det ännu mera att fortsätta när jag redan börjar se framsteg. Häromdagen när jag skulle upp för den höga terassen hemma så gick det mycket lättare än tidigare, och jag antar det är starkare lår som är orsaken. Det är precis sånt som motiverar mig som mest – inte hur många kilo jag kan lyfta på en stång utan att jag får konkreta resultat som märks i vardagen. Älskar känslan av att kliva upp för en terass med ett barn på var arm utan att det känns jobbigt.