Jag tänker aldrig på nånting speciellt när jag springer, och kommer inte heller på några nya bra idéer som jag hört att vissa gör. Däremot nollställs alltid huvudet.
Oroliga tankar lugnas ner. Kanske är det är en kombination av de monotona stegen och hur liten jag känner mig mellan de stora träden och den mäktiga skogen.
Medan fötterna rör sig framåt ångrar jag den vassa tungan innan jag åkte hemifrån. Jag inser vad i livet som verkligen är viktigt. Att få umgås tillsammans med de jag älskar alla mest. Jag har så otroligt mycket att vara tacksam för. Så mycket jag tar för givet.
Förlåt är ett så litet men ett så viktigt ord. Ju mindre man blir i en stor skog, desto lättare är det att hitta det lilla, viktiga ordet.
PS. Vill passa på att uppmärksamma Linn Jungs kampanj med Project Liv: 200 medlemmar ska bli 1000. En ypperlig chans att hjälpa familjer med långtidssjuka barn i närheten – för oss som tar för mycket för givet. Du blir väl medlem du också?
Voih, tack! <3