Vandra på Mallorca: Vår tur upp till Puig de Massanella

Idag passar det bra att se tillbaka på en av de roligaste dagarna i höst, och då tänker jag såklart på lördagen för två veckor sedan då vi vandrade upp till toppen av Mallorcas högsta punkt. Jag var på resan för att hälsa på min kompis Linda, och hon i sin tur samlade ihop ett gäng kompisar från ön, och vi tillsammans gjorde vandringen. Det blev en så härlig dag med sol, skratt och mjölksyra.

Häng på så berättar jag mera om vår vandring på Mallorca!

Vi hade bilat upp till bergen på 500 meters höjd på morgonen, när luften ännu var lite kall och disig. Vi hade valt rutten upp till Puig de Massanella, vilket är Mallorcas högst punkt som man kan ta sig upp till. Framför oss låg 13 kilometer och en hel dags vandring, och vi skulle klättra 800 meter upp till en höjd på 1300 meter över havet. Ingen av oss hade desto mera erfarenhet av vandring, men vi var ju unga och friska allihopa så vi ville ha en lite mera krävande rutt, tänkte vi.

Vi hade med oss guiden Jaime från Mallorca Hiking, för att slippa fundera över ruttval och stigar.

(Riktig rolig parentes är när jag mailade Mallorca Hiking och frågade om de vill göra ett samarbete, så fick jag svar på svenska av Nina, som råkade vara från Jakobstad hon också! De har också svenskspråkig guidning.)

Det var riktigt skönt att ha Jaime med så behövde vi bara fokusera på själva vandrandet. Visst kunde man kanske ha hittat på egen hand också om man orkat googla ordentligt innan, men det var så värt det att inte behöva fundera på den biten. Eller vara rädd för att gå vilse. Nu fick vi bara säga hurudan typ av rutt vi ville ha, hurudant ställe vi ville pausa på och så vidare, och så fixade han allt.

“Oj! Ska vi ända dit upp?” frågade vi Jaime och pekade oroligt på toppen. “Nej, högre upp än så”, svarade han. “Toppen syns inte ännu”.

Det var då vi började fundera vad vi egentligen gett oss in på. Stigen blev smalare och började gå uppåt, uppåt. Pulsen ökade snabbt.

Men ganska ofta stannade vi till för att hämta andan. Och varje gång man tog en liten vattenpaus så var utsikten helt fantastisk. Man kunde stannat hur länge som helst för att njuta av utsikten, men Jaime lockade oss vidare efter en stund. Det blir bara bättre och bättre utsikt ju högre upp vi kommer, berättade han.

Och han hade förstås rätt! Vandringen kändes inte så tung då ännu, trots att det gick mycket uppåt, för det fanns hela tiden något vackert att titta på. Och i det roliga sällskapet var någon sällan tyst utan det hela kändes mer som en rolig fest än ett träningspass.

Det finns väldigt många ställen att vandra på på Mallorca, så det var rätt svårt att välja rutt. Men när vi nu en gång vandrade så ville vi förstås klättra så högt upp som möjligt, tänkte vi, så vi valde den högsta toppen man kan komma upp till. Puig de Major är den högsta toppen, 70 meter högre än den vi var på, men dit kan man inte vandra eftersom militären håller till där.

Vi såg andra vandrare på bergen bredvid också. Vi märkte att vi kommit riktigt högt upp redan, och högre upp skulle vi. Utsikten blev bättre och bättre.

Innan den sista toppen kom vi till ett plattare område där det var rejält blåsigt, så ett lager kläder åkte på. Den brantaste och tuffaste vandringen var ännu kvar, men vi var taggade. Vi vandrade uppåt en bit, svängde om och njöt av utsikten. Cap de Formentor, Pollenca och Alcudia-stranden åt ena hållet och Palma och alla bergen åt andra hållet. Några får och andra vandrare gjorde oss sällskap medan vi klättrade.

Sista biten var riktigt jobbig och mjölksyran gjorde sig påmind i framlåren och vaderna. Jag fick lägga bort kameran och koncentrera mig på att klättra.

Men efter tre timmars vandring var vi till sist uppe på toppen!

Uppe på toppen var det blåsigt, så efter att vi beundrat utsikten ett tag och magarna börjat kurra, så vände vi neråt igen för en matpaus. Vi hittade ett lugnt ställe där vi satt en god stund. Linda hade gjort en så god pastasallad och chokladpudding till mig att ta med. Det smakade himmelskt gott och Linda fick en kärleksförklaring av mig just då.

Jaime lät oss välja en annan rutt på väg ner, och det blev ganska mycket klättring och en hel del stenar som skulle klättras över. Det var skönt när vi efter en stund började ha plattare underlag under fötterna igen. Benen började bli lite trötta men samtalen flöt på. Ibland tvingade jag mig själv att vara tyst en stund bara för att stanna upp och ta in allt det vackra.

Känner ni igen vyn på bilden?

Vi kom ner till samma punkt vi startade ifrån. Vi kollade bakom oss och kunde inte riktigt förstå att vi precis klättrat upp ännu högre än berget som vi varit så rädda för i början. Visst hade det varit tuff rutt, men benen orkade ändå hela vägen fram till bilen utan att protestera. Vi hälsade på portvakten längst ner (man behöver betala sex euro till markägaren per person för att gå upp till berget) och tackade Jaime för en bra dag.

Nästan sju timmar hade vandringen tagit oss, och vi hoppade in i bilen trötta men så nöjda över prestationen. Jag tror vi alla instämde om att rutten var helt lagom tuff och lagom lång. På kvällen hade jag en grym värk i benen när jag slappnade av, som ett kvitto på att det nog varit ett riktigt bra träningspass trots att tiden gick fort när man hade roligt.

TACK till gänget för en så härlig dag där uppe på toppen!

Jag rekommenderar verkligen att vandra på Mallorca för alla som reser hit. Bäst är säsongen från höst till vår, eftersom sommarmånaderna lätt kan bli för varma. Packa med flera tunna lager så har du bra kläder för både sol och värme och för kalla vindar.