Det blir bra

Barnen vaknar när jag lägger på den starka taklampan. Klockan är 7.15 och det är dags att stiga upp. Bort med pyjamas, på med kläderna. Borsta tänder, krama och gosa. Hitta alla handskar och mössor, på med halare. Krama en sista gång.

En kall vindpust drar in när dörren stängs. Iväg for de, till sitt nya dagis. Inskolningen kunde knappt gå bättre. Och jag, jag sätter på tevatten, plockar fram datorn och sätter mig ner. Pustar ut. Detta har varit min målbild i två månader och äntligen är vi här. Så jag längtat efter att få lite tid för mig själv och mitt jobb.

Jag sätter mig ner och svarar på mail. Blir snabbt väldigt frusen. Det är kallt hos oss idag. Behöver värma upp kroppen, så jag tar fram mattan. Gör lite rörlighet för att väcka kroppen. Sen vill kroppen ha lite mer. Så det blir ett skönt träningspass medan det ljusnar ute.

Jag gör en snabb video av rörelserna (ni hittar dem här på instagram) På med mera kläder, ut och skotta snön som vräkt ner under natten. Förbereder för ett möte med en klient på eftermiddagen, förbereder för hur jag ska lägga upp jobbet framöver. Så mycket jag vill göra, men behöver prioritera så jag hinner allt jag vill på min tre dagars arbetsvecka.

Mest av allt passar jag på att pusta ut, återhämta mig. Ser fram emot att hämta från dagis på eftermiddagen och vet jag kommer att mötas av en liten strålande som springer emot och ropar “mamma!” som om jag var den viktigaste personen i hennes värld och en glad lite större som glatt kramar och frågar varför jag hämtar så tidigt. Hade aldrig vågat tro att dagisinskolningen skulle gå så här bra.

PS. TACK för alla tips och kommentarer kring mitt förra inlägg om mitt mående. Guld värt att ha så många kloka runt om sig! Jag fick svar på nya blodprover idag och ferritin hade sjunkit till 21 (från 41 i somras) så visst är det det som är boven i dramat. Men går vidare med känslan av att äntligen är tjuven hittad. Nu ska det ätas järn i mängder!