Downhill mountainbiking i Malmgård
Ikväll lurade Jonathan med mig till Malmgård (Malminkartano) med våra mountainbikes bakom bilen. I Malmgård finns ett litet berg som är populärt i träningskretsar. Trapporna upp till toppen är varje kväll fylld med motionerande människor som springer, går och hoppar grodhopp uppför. Jonathan hade tidigare cyklat downhill där, och nu tyckte han att det var min tur att testa.
Jag var nervös som en tok när vi cyklade upp och ledde cyklarna den sista branta biten uppför. Vi tittade på utsikten över stan och lugnade ner pulsen några minuter innan vi satte iväg nerför.
Spåret ner var riktigt brant på vissa ställen, så stor del av första varvet gick åt till att hålla in bromsarna. Inte konstigt att bromsarna var så heta när jag kom ner att man kunnat steka ägg på dem! Men under sista sträckan, som var plattare, vågade jag lätta på bromsarna, och jag tjöt och skrattade som ett ivrigt litet barn med vinden i håret på väg ner. Jag highfivade Jonathan med flinet upp till öronen när jag kom fram där han stod och väntade på mig. Jonathan visste att jag skulle gilla det, fast jag inte trodde det själv!
Men redan under det andra varvet vågade jag ta lite mera fart och satte iväg. Jag vågade mig till och med på några små minihopp. I slutet av banan följde några riktigt sköna svängar där hela spåret lutade åt ena sidan, vilket var min favorit. Synd att banan var så kort bara!
Tre varv gjorde vi, och senare blev det så mörkt att vi var tvungna att sluta. Men flera vändor till Malmgård blir det säkert i höst!
Egentligen borde man nog ha riktiga downhill-cyklar för såna här banor, men man tager vad man haver. Min mountainbike höll, adrenalinet pumpade och jag är nöjd – bra så!
