Träningen & kroppen 5 mån postpartum

Träning alltså! Hur kan det vara så här kul? Jag är som nyfrälst och vill knappt göra annat än träna. Efter ett år med en kropp som inte funkade som jag ville, så är det så härligt när jag äntligen känner igen mig själv igen. Jag kan styrketräna, jag kan simma, jag kan springa. Jag kan få upp pulsen jättehögt, hoppa och stå på huvudet utan att behöva oroa mig för bebisen i magen. Det känns som en enorm befrielse. Och det är just därför träning är så roligt just nu.

Inte för att jag är i bra form på nåt vis. Utan tvärtom. Jag är i usel form, jämfört med förra sommaren. Jag var och simmade igår och syster frågade om jag inte tycker det är deprimerade att vara i sämre form än tidigare, när det kom på tal. Och visst är det lång väg tillbaka, men det är just så jag ser det: en väg tillbaka, en möjlighet. Och en möjlighet att bli ännu snabbare och ännu starkare än jag var tidigare. Det finns ju inget stopp för hur långt jag kan nå!

Mitt mål just nu är att träna både styrka och kondition varje vecka. Helst två styrkepass (antingen två pass gym eller ett pass gym + somamove) och två konditionspass (löpning, tuffare promenader med intervaller eller simning). Vill också få in några vandringar innan vintern är här (har en väldigt rolig på gång!). Allt utöver det är ett plus. Sen blir det ju sällan precis som jag tänkt men någon typ av plan som grund behöver jag. Men ju mera jag tränar, desto roligare blir det!

Utseendemässigt så är inte kroppen heller vad den var. Det är jag medveten om, som säkert många andra nyblivna mammor. Även om det skulle vara roligt att komma in i alla gamla byxor så stressar det mig inte. Jag vet att det går att ändra det också om jag vill, men det är inte bråttom någonstans. Framför allt vill jag äta för att orka träna – vilket ofta blir en bra cirkel i sig själv. Men jag behöver också äta bra för Arthurs skull, för jag ammar ju ännu. Då kan jag inte hålla på jämföra med det som var. Och hasselnötschokladen jag har i skåpet behöver finnas där vissa dagar… Det kallas väl prioriteringar!

Alla har väl sina bättre och sämre dagar. Men jag får ut så mycket mera glädje av att fokusera på vad jag kan och vad jag ska kunna – istället för att fokusera på hur jag ser ut.

Nojor är det som tar en bakåt. Glädje är det som tar en framåt!

De dagar jag har en fuldag och inte har tid att fixa till mig har jag ett knep att ta till. Jag beundrar den vackraste som finns, han som jag får vara hemma med på dagarna. Han har fått sina fina ögon av sin pappa, men vissa likheter med mig har han nog också. Om han ser ut så, då kan ju inte föräldrarna vara helt tokiga de heller.

Hoppas du får en fin dag med både matglädje och träningsglädje!