Snowkiting ut till sagolika isberg mitt ute i ingenstans

Tisdag eftermiddag frågade en kitekompis på facebook om det fanns intresse för att åka med ut till de stora isbergen vid Stubben, en liten ö i Nykarleby. Vadå, vilka isberg? Jag såg de här bilderna på Vasabladet, och i samma veva hade jag fixat barnvakt och börjat packa våra grejer. Jag var så taggad på lite äventyr. Planen var alltså att vi skulle snowkita ut till isvallarna, som ligger ungefär 5 km ut från Storsand, stranden vi brukar kitesurfa på vid Monäs.

När vi kom fram bjöd vädret på strålande solsken och otroligt vackra vyer, men vinden kändes väldigt svag. Vi bestämde oss ändå för att försöka – vi hade ju ändå kört 40 minuter för att ta oss till platsen. Vi pumpade upp våra drakar och gjorde oss redo. Visst var vinden svag, men direkt vi kom förbi den första udden så blev det mera vind i seglen och vi kunde åka hela vägen fram.

Vi åkte alla på rad, men solen i ögonen och sikte inställt på de massiva isbergen som skymtades redan från start. Jag såg en svanflock komma flygande förbi oss, på väg norrut. Vi åkte förbi två skidåkare och de förbi oss igen när det blev lä bakom ön när vi kom fram. Men till slut kom vi fram, och parkerade drakarna bredvid isbergen.

Isvallarna var verkligen enorma. Det var små och stora isblock som bildat stora berg när isen rört på sig. Man fick vara försiktig när man klättrade upp, så inget av blocken började rulla. Det var lättare sagt än gjort med de klumpiga snowboardskorna, men upp kom vi. Sen var det wow och åh i några minuter medan vi tog in allt det sagolikt udda och vackra som naturen skapat. Helt magiskt.

Vi satt en stund på toppen, fikade och tog in allt det vackra. Vi var inte ensamma utan några skidåkare hade också hittat ut hit. När solen skulle gå ner om 30 minuter var det dags att lyfta drakarna igen. Eftersom det blivit lite kallare i luften så hade också underlaget blivit mycket bättre att åka på, och vinden kändes därför helt perfekt och jämn på väg hem.

Vi hade ganska snabb fart och det blev totalt 19 kilometer åkning innan vi var tillbaka vid Klippan där vi startade. Framlåren och biceps började meddela om sin existens, men jag bara njöt av hela upplevelsen och allt det vackra. Ville inte riktigt komma fram heller, skulle ha kunnat fortsätta ännu länge. Vi landade på den snöiga stranden 20.30 när solen precis gått ner i en vacker rosa solnedgång.

Jag älskar såna här små vardagsäventyr!