En olycka kommer sällan ensam
I söndags på kvällen fick jag ont i magen, och när det bara tilltagit till måndag kväll sökte jag mig till sjukhuset. Trodde först det berodde på en pizza jag ätit på söndag, men värken var annorlunda, starkare, och sökte sig mera mot höger sida.
Mina misstankar låg på en blindtarmsinflammation och ett ultraljud bekräftade att så var fallet. Man allt har påmint så mycket om att föda – inte bara på grund av att köra till kokkola med magsmärtor men själva dagen, kan ni gissa! Jo, självklart när jag opereras för blindtarmsinflammation så sker det på Arthurs treårsdag! Förra året på hans tvåårsdag var jag också på samma sjukhus, med hans nyfödda lillasyster.
Flashbacken från just den dagen för exakt tre år sedan har varit många. Värken, illamåendet, sjukhuset, kläderna, ovetskapen. Värken nu var också otroligt jobbig men största skillnaden från att föda var att jag kunde få starkare medicin och tog emot allt som erbjudes. Fick väl totalt tre härliga morfinsprutor så länge jag väntade på operationen.
Fick vänta till tisdag kväll för operation, men nu är det gjort med tre titthål och allt gick bra. Narkosen var lite läskig men det var skönt att inse att jag inte kunde göra annat än slappna av. Jag åker hem idag på eftermiddagen. Har inte fått ta emot besök så ska bli skönt att komma hem till familjen.
Det har varit mycket nu men jag som hade önskat på lite medvind i våra segel har ändå inte väntat förgäves. Förra veckan föddes en alldeles underbart efterlängtad skatt som jag fick bli moster till. Och jag får snart åka hem till min man, min nyblivna ettåring och min nyblivna treåring.
Snart ska det kalasas, och stort!
Ska ändå försöka passa på att njuta lite av “morsvilan” med min nya tidning så länge jag väntar, bara värkmedicinen skulle kicka in!
PS. Om detta inlägg upplevs som osammanhängande är det antagligen eftersom jag inte vet skillnad på dag och natt och fortfarande är hög på värkmedicin. Och toklängtar efter mina gullungar.
Krya på dig!