Springtur med andan i halsen
Jag har precis varit med om en väldigt speciell springtur. Jonathan satt på skype-möte och jag var rastlös, så jag snörde på mig skorna och sprang iväg en runda. Jag hann väl ca 20 meter så ville några unga pojkar ta en selfie. De gillade utlänningar, förklarade de. Jag sprang vidare genom byn och hejade på alla barn som vinkade.
Några frågade mitt namn, en kommenterade att jag såg ut som en pingvin (antar han syftade på min svarta topp och mina vita hy). Jag pratade teckenspråk med några kvinnor som visade hur man binder tak av nedfallna palmblad.
Jag hittade getter, åsnor, kor och något konstigt djur som for över vägen och liknade en utter. Hus var utspridda lite här och där, och runt omkring i skogarna stod kvinnor och samlade in palmbladen.
Jag kom fram till en liten större by med några kiosker och mycket folk som tittade på mig. Jag avbröt tydligen en volleybollmatch för hälften av byns ungar kom springande och cyklande efter mig. De kunde några ord engelska. “Run, run”, hejade de på mig.
Jag pratade en liten stund med två unga kvinnor i vackra kläder. Ena hade någon typ av märke på halsen men jag vågade inte fråga vad det kommit från. Jag vinkade av dem och fortsatte framåt. En ung man frågade om jag ville ha skjuts på sin moped. No, I am running, svarade jag. Han körde vidare och barnen följde med en bit till.
Plötsligt stannade barnen och jag märkte att mannen med moppen stannat till vid sidan av vägen. Det var rätt så lite folk runt om mig. Jag kände mig lite otrygg. Visste inte om jag skulle springa vidare och riskera att mannen hoppar på mig, eller ta vägen tillbaka. Men visste också att vägen åt andra hållet var rätt så ödslig, och jag var snart hemma om jag fortsatte framåt.
Jag bad om änglabeskydd och fortsatte framåt gående i sakta takt för att försöka beräkna mannen. När jag närmade mig frågade han igen om jag ville ha skjuts. Nej tack, svarade jag och försökte se bestämd och stark ut. Mannen var ganska klen och jag försökte komma ihåg vad jag lärt mig på självförsvarskursen. I want to run. Bye, bye. “Bye”, svarade han och svängde om och körde tillbaka. Jag gick vidare, väntade en liten stund intill ett fält där några kvinnor arbetade ifall han skulle komma tillbaka. När han inte syntes till tog jag fram all spurt jag hade i benen och sprang så snabbt som jag bara kunde.
Ute på stora vägen kunde jag andas ut igen och lyckades lugna ner pulsen lite. Nästan hemma möttes jag av en stor skock flickor med svarta slöjor så bara ögonen syntes. De var duktiga på engelska så vi pratade lite. De bjöd mig på deras godis, några små gröna bär, som inte smakade så mycket. Sen tog de mig i handen och så sprang vi hela vägen hem till grinden till hotellet.
Människor tittade lite konstigt på oss, och jag visste ju det såg tokigt ut. En vit pingvin med högrött ansikte med en hög svartklädda barn i hälarna. Framme vid grinden frågade de efter “pen”, och jag kom ihåg de extra pennorna och häften vi tagit med. Wait here, förklarade jag, och sprang efter 14 pennor och alla 8 häften, så det skulle räcka till alla barnen.
När jag kom tillbaka var barnen som väntade vid grinden ännu fler än tidigare, de sprang emot mig och var helt galna och nästan drog sakerna ur mina händer. Jag fick hämta några fler pennor ännu, tills jag tyckte alla barn fått nånting. Thank you, skrek de i ett kör med glada ögon, och plötsligt var springrundan så mycket mer värd. Tänk att en enkel penna som betyder så lite för mig betyda så mycket för någon annan.
Jag tackar mina skyddsänglar. Jag kände mig faktiskt aldrig rädd på riktigt, jag visste att jag hade beskydd. Sorry mamma för att jag skrämde upp dig med den här historien. Jag lovar att inte springa mera här utan Jonathan! (Han hade nog sagt åt mig att springa bara på de stora vägarna, men eftersom det var folk här och där längs med vägen tänkte jag att det inte var någon fara). Fast det stör mig, det gör det. Jag vill alltid tro det bästa om människor, men att vara lite skeptisk ibland behövs tydligen också…
Det var dagens story härifrån det. Kulturskillnaden är enorm. Nu ska jag äta middag här på hotellet med Jonathan. Jag ska visa lite mera hur hotellet ser ut på imorgon, och ett inlägg om mental träning vid viktnedgång är också på väg upp.
Hej Lina och Jonatan <3 <3 Vad bra att ni härefter springer tillsammans ! Väldigt annorlunda måste det ju vara, ser jag av bilderna. Fint att du kunde göra flickorna glada, men i morgon har du säkert flera som vill ha pennor och häften :) Ber om fortsatt beskydd för er.
KRAM
Hej! Jo det är så väldigt annorlunda att man har svårt att tro det.. Faktiskt har inga fler frågat efter pennor idag, men vi har varit på ett lite annat ställe i närheten. Kram :)
Man vet ju aldrig, så det är nog bra att ta det säkra före det osäkra.
Härlig berättelse, kändes som något an ser på tv! :) :) Så snällt av dig att dela ut gåvor till barnen, och nyttiga sådana. Roligt detdär med pingvinen :D
/Kitty
Jo härefter blir det nog det säkra före det osäkra… Lite konstigt känns det allt att vara “en av de konstiga vita” ;)
Speciell upplevelse, men ändå häftigt att se kulturskillnaderna nu när allt ändå gick bra. Det verkar som ni har det härligt, roligt att läsa om allt ni gör där!
Jo det är så häftigt med alla nya intryck man får här! :)