En händelse som format min tro

I en kristen facebookgrupp jag är med i har många människor de senaste dagarna delat med sig av händelser från sitt eget liv där man känt av Guds närvaro och omsorg. De senaste veckorna har minst sagt varit omtumlade med allt Coronavirus-snack. De flesta av oss har antagligen känt oro och ängslan. Som motvikt till detta har vi fått ta del av andras berättelser och det har varit så otroligt mäktigt att lyssna och läsa om hur andra upplevt Guds närvaro i sina liv.

Jag har försökt förtränga den här känslan av att jag borde skriva ner mina upplevelser då jag känt att Gud varit väldigt nära. Men jag kan inte sluta tänka på det så nu skriver jag ner det, trots att jag är väldigt rädd för att bli idiotförklad. Ni vet, man ska ju inte skriva om politik, pengar och religon… Men strunt samma, det är ju sist och slutligen min blogg, mitt liv och mina upplevelser. Ja, och så läste jag Jennifers inlägg om spiritualism och kände att jag kan fortsätta på den tråden och skriva min egna version.

Jag vet inte varför det är så otrendigt att vara kristen just nu. Allt kring nyandlighet som stenar, tarotkort och djupmeditation känns så mycket mera inne än bönen Fader Vår vi lärde oss som små. Kanske är det så att det så att det känns uttjatat och tråkigt, något bara våra förfäder trodde på.

För mig har tron inte alltid varit självklart personlig trots att jag är uppvuxen i ett vad jag skulle kalla väldigt lyckligt, kristet hem. Kanske har jag inte riktigt passat in nånstans. Och jag har haft perioder då jag tvivlat på bönens kraft. Vad är det för mening med att knäppa sina händer om man inte får de svar man vill ha? Varför dör människor man älskar när allt man ber om är att få ha dem kvar?

Jag har senare förstått att Guds vägar inte är våra vägar, och att orsaken till att man inte alltid får det man ber om är för att hans planer är så mycket större än mina egna. Det är stort att ta in. Svårt och jobbigt, men samtidigt väldigt befriande. Varför skulle vi låta oss begränsas av våra egna planer när han ser hela bilden, hela vägen?

Jag har några upplevelser i bagaget som format mig och min tro extra mycket. Jag tänkte dela med mig av en gång då jag tydligt känt Guds närvaro i mitt liv. Jag har skrivit om det på bloggen förr men inte så detaljerat.

Jag och min man var på långresa i Filippinerna 2013. Vi hade varit ute på en öde ö med ett gäng kitesurfare från kiteskolan i två dagar, där vi kitesurfat från morgon till kväll och sovit under bar himmel i tropisk värme.

När vi kommit hem till lägenheten igen började jag känna mig dålig men visste inte riktigt vad det var. Jag frös och försökte vila, men feber blev bara högre. Jonathan samlade ihop alla täcken och filtar han kunde hitta men jag frös ända in i benmärgen ändå.

Jag försökte ta mig till toaletten men benen fungerade inte och Jonathan fick bära mig tillbaka i sängen. Vi hade ingen febertermometer och på ön vi bodde fanns inget sjukhus. I mina tankar försökte jag febrilt få reda på vad som var galet, och tankarna for ständigt till malaria och alla värre typer av sjukdom jag skulle ha kunnat dra på mig när vi sov utomhus.

Varför funkar inte benen? Men jag blev inte klok på vad jag skulle göra i feberyran och kände paniken välla fram. Plötsligt insåg jag att jag inte alls hade använt mig av det allra mäktigaste jag har: bönen. Jesus, hjälp mig! bad jag. Tre korta ord.

Och på en gång var det som om mitt huvud skulle ha klarnat på ett mirakulöst sätt. Jag har solsting, bara visste jag, på en sekund. Efter att ha legat och grubblat i timmar. Det var liksom inga tvivel utan jag blev så lugn och fick total frid av insikten. Tacksamheten var överväldigande. Kände mig också väldigt dum att jag inte fattat det tidigare. Jag drack massor med vatten, vilade och var på benen rätt så snabbt igen.

Upplevelsen känns väldigt simpel så här i jämförelse med alla andra historier jag fått ta del av under veckan. Men det är en händelse jag förstått till fullo först i efterhand. Hur jag alltid har beskydd, var jag än går. Att Gud faktiskt hör mig när jag ber.

Sen tänker jag att detta med tro i sista hand givetvis är ett val, vad man vill tro på. Vissa saker går inte att bevisa och känslor ska inte heller forma ens tro. Men den otroliga glädje, frid och tacksamhet jag känner tack vare min tro är sånt som jag aldrig skulle byta bort mot något i världen. Min tro öppnar upp och berikar mitt liv. Vetskapen om att jag duger precis som jag är, trots att jag många gånger om dagen inte alls är den människa jag skulle vilja vara.

En tacksamhet som är så ofantligt skön att vila i.

De senaste dagarna, mitt i all osäkerherhet har jag känt ännu större vågor av tacksamhet välla in. Det är så lätt hänt att gräva ner sig i oro, stress och sånt man skulle vilja ändra på. Men jag har så otroligt mycket att vara tacksam över. En tacksamhet som är så ofantligt skön att vila i.

Råkar någon vara nyfiken på att lära mer eller läsa mer rekommenderar jag VOIS-podden. Enkelt snack om kristen tro men som ger så mycket.