Långpass runt stan

Söndag betyder långpass, och idag var det inget undantag fastän det är Jonathans födelsedag. Vi sprang runt hela staden, som vi länge planerat att göra, och det blev den längsta sträckan hittills för oss båda två. Vi sprang i en lugn takt, jag hade pulsen runt 160 hela tiden och det kändes så lätt, och så roligt. Vi sprang förbi skateboardkidsen i t-shirt som tränade trick i Element-parken i Djurgården. Fortsatte längs med gatan in mot stan och såg barn leka i Sibeliusparken och människor som tog påtår till kaffet på café regatta och fick 5 cent tillbaka för varje påfyllning (deras policy, fråga inte varför!). Det kändes riktigt lätt att springa i det härliga soliga vädret och när vi väl kommit ut till sjön bland picknickare vid Hietsun och vinden blev friskare var jag glad att jag valde jackan över funktionströjan.

Vi fortsatte in mot centrum, såg stadens finaste blomsterplantering i Gräsviken och fortsatte med människoströmmarna med söndagsmotionerare mot Brunnsparken, jag hela tiden leende och halvt dansade i takt med musiken jag hade i öronen. Vi hoppade på de solvarma klipporna vid Eirastranden och kryssade mellan glassätande söndagsnjutare längs med Brunnsparken, och jag njöt så att springa och allt gick så lätt, det kändes som att jag skulle kunna springa i evigheters evigheter och aldrig tröttna.  Vi pausade med Gatorade när vi kommit lite över halva vägen uppe på Observaroriebacken och njöt av den fina utsikten över Sveaborg. (Det är alltid bra att testa sportdrycken de ska ha på ett visst lopp, och på HCR blir det Gatorade, tror jag. Funkade fint med drycken, men blev lite väl törstig av den.)

Vi fortsatte längs med stranden bland andra löpare och motionärer, hejade på bekanta uppför backen till Silja-Line terminalen och kryssade över kullerstenarna och duckade för måsar bland turisterna på Salutorget. På väg hem längs med Kronoborgsstranden njöt jag av doften av hav och nyfixade båtar. Först då började det jobbiga, vid ungefär 15 kilometer, under den tråkiga raksträckan vid stora vägen hem tillbaka. Kroppen tyckte jag skulle stanna och i den stora branta backen upp mot Sörnäs började benen bli tyngre och jag fick lite ont under ena foten. Men vi malde fortfarande på i samma lugna takt, pulsen lugnade sig igen och jag visste att vi snart var hemma. Löpningen flöt ändå relativt bra de sista kilometrarna och vi kom nöjda hem igen efter knappa två timmar, 17 kilometrar och en hel hög upplevelser rikare! Måste jag ännu tillägga att jag älskar löpning och att testa mina egna gränser? Flera långpass lär det bli, var så säkra!